Men rodnande ända upp till hårfästet svarade Rosalie, att hon då hellre skulle krypa utför bergstigen. Dock, det fanns ej annan utväg, Gundla ordnade på bästa sätt den älskliga bördan, och draperadeg Rosalies klädning, der hon omsider satt på Arthurs starka arm. Sjungande en hurtig engelsk visa, dansade ynglingen utför klippstigen med sin lätta och ljufva börda, följd oeh hejdad då och då af modren, som med vemodefulla bliekar beledsagade den täcka rörliga gruppen. Vid en afsatts i berget sorlade en liten källådra. Rosalie bad att få bli nedsläppt. Sedan den raska bäraren blifvit beordrad att hålla sig på vederbörligt afstånd, ötfversköljde Rosalie sin skadade lilla fot med det friska vattnet. Efter en stund kunde hon åter stöda sig på den, och med skälmaktig triumferande min förklarade hon, att den Cvingbrutna fågeln åter kunde flyga. Arthur såg helt snopen ut öfver sitt afskedande. SDet här var en högst märkvärdig källat — förklarade ynglingen. — Den måste vara en liten gren från sjelfva dammen Bethesda. Om jag hade en mejsel skulle jag på den här upprättstående flafa hällen inhugga en inskription: Här botades på ett ögonblick högvälborna fröken Rosalie Edelhjerta. Gundla spratt till vid namnet Edelbjerta. Det hade så mycken likhet med det namn,