-— 3960 — sig mot den högblåa himmelen. 8e, så lekfullt trotsig hon ser ut med handen i sidan, och de vackra mörka ögonen spanande kring rymden. Alla svenskor måste vara skönheter, eller hur, tant Gundla? Vet du, när jag blir så gammal att jag blir kär, blir jag det bestimdt i den der tjusando elfdrottningen. Men nu gjorde Rosalie en oförsigtig rörelse, den lilla foten slant, och med ett lätt anskri åkte hon blixtsnabbt utför den några alnar höga klippan, och sjönk ned i den djupa mossan, I två språng stod Arthur vid hennes sida. . Gjorde ni er illa?! — frågade Gundla och Arthur på samma gång och under största oro. Jag tror inte det, men jag kan inte stödja på foten. Elfdrottningen försökte fåfängt att gå; hon började lekfullt och skrattande att hoppa på ett ben. Djupt nedanför bergvandrarnes fötter låg ångfartyget, speglande sig i viken; man hade en fjerdedels timmas promenad — om klättrandet kunde kallas så — dit ned. Min gamle far, som ligger och hvilar ombord, är skicklig doktor — förklarade Gundla — om vi bara hade fröken Rosalie lyckligt och väl dernere. Den saken kan jag hjelpa. Jag bär vår lilla vingbrutna fågel dit ned. Arthur skyndade fram för att lyfta lilla elfvan på sina armar.