-— 3960 —
sig mot den högblåa himmelen. 8e, så lek-
fullt trotsig hon ser ut med handen i sidan,
och de vackra mörka ögonen spanande kring
rymden. Alla svenskor måste vara skönheter,
eller hur, tant Gundla? Vet du, när jag blir
så gammal att jag blir kär, blir jag det be-
stimdt i den der tjusando elfdrottningen.
Men nu gjorde Rosalie en oförsigtig rörelse,
den lilla foten slant, och med ett lätt anskri
åkte hon blixtsnabbt utför den några alnar
höga klippan, och sjönk ned i den djupa mos-
san, I två språng stod Arthur vid hennes
sida. .
Gjorde ni er illa?! — frågade Gundla och
Arthur på samma gång och under största oro.
Jag tror inte det, men jag kan inte stödja
på foten.
Elfdrottningen försökte fåfängt att gå;
hon började lekfullt och skrattande att hoppa
på ett ben.
Djupt nedanför bergvandrarnes fötter låg
ångfartyget, speglande sig i viken; man hade
en fjerdedels timmas promenad — om klätt-
randet kunde kallas så — dit ned.
Min gamle far, som ligger och hvilar om-
bord, är skicklig doktor — förklarade Gundla
— om vi bara hade fröken Rosalie lyckligt
och väl dernere.
Den saken kan jag hjelpa. Jag bär vår
lilla vingbrutna fågel dit ned.
Arthur skyndade fram för att lyfta lilla
elfvan på sina armar.