Redan i torsdags afton ankom till Stockholm ett telegram med underrättelse att Paris hade kapitulerat, och i lördags meddelades af här utkommande tidningar samma notis. Båda underrättelserna voro oriktiga. Staden Paris har icke kapitulerat. Men fästena deromkring och den egentligen militära garnisonen hafva gjort det. Öfverenskommelsen härom undertecknades i lördags afton af htr Bismarck och Jules Favre. Tyska trupper skulle i går förmiddag besätta de fästen, hvilka de i mer än 4 månader endast lärt känna utantill och genom deras lifliga eld. De reguliera trupperna, mobilgardet och flottans matroser, hvilka med den största utmärkelse deltagit i fästenas försvar, sträcka vapen och komma att förblifva krigsfångar. Nationalgardet, d. v. s. den beväpnade delen af stadens manliga befolkning, får behålla sina vapen för att uppehålla ordningen inom staden, som får proviantera sig så länge det jemväl afslutade allmänna vapenstilleståndet räcker. (Se sednare telesram !) Detta vapenstillestånd, under hvilket de särskilda armåerna bibehålla deställningar de nu innelfafva, har till ändamål att bereda en konstitutiv nationalförsamlieg tillfälle att sammantiäda för att bestämma öfver krig eller fred, regeringsform och regeringspersonal. — Församlingen lärer blifva kallad att sammanträda i Bordeaux inom 14 dagar. Enligt ett icke officielt meddelande har Gambetta afträdt från den plats han fyllt med en exempellös energi. Åtskilliga rykten -ha spridt sig om arten af tyska förbundsregeringers fordringar för freds beviliande; de skulle bestå i: erbållande af Elsass och Lothringen, 20 franska pansarfartyg och 4,000 millioner för krigskostnader, men i hvad mån dessa rykten ega grund är ännu icke kändt. Vi ha aldrig delat, således icke heller bidragit att utbreda, de illusioner, andra svenska tidningar hyst om möjlighet för Frankrike att segra sedan det förlorat sina reguliera armåer. Vi kunna icke heller dela dessa tidningars sorg öfver att Frankrike, såsom vi hoppas, uppgifvit en kamp, i hvilken det endast kunde förlora allt flere af sina söner. Vi hysa alldeles för hög tanke om Frankrikes naturliga intelligens, stolta karakter och förvärfvade rikedom för ait ett enda ögonblick hängifva oss åt den ömkliga misströstan, som från några håll höres öfver Frankrikes framtida öde. England, Ryssland, Österrike — icke minst det nu segerrika Preussen —ha ömsom tagit, ömsom förlorat provinser. Folkens lycka beror på helt annat än rikets storlek. Kriget, det må slutas med SVictoria eller nederlag, är en så förfärlig och länge verkande olycka, att mycket må offras för att vinna ett slut derå.