e
Röste j 5
om kungliga krigsprerogativet och
kungliga anslagsfordringar.
I Malmö nya Allekanda skrifves:
Den rätt att börja krig och sluta fred, som
i grundlagen är tillerkänd konungen, anses
med skäl af mången för ganska betänklig och
mindre öfverensstämmande med andan i ett
konstitutionelt statsskick. Om också för när-
varande lyckligtvis inga vådor äro att befara
genom denna konungen medgifna stora makt,
bör man icke tillsluta ögonen för de olyckor,
som kunna beredas vårt land, ifall en egen-
sinnig oeh despotisk regent, en annan Gustaf
den fjerde Adolf, skulle vilja begagoa sig af
denna sin rättighet i en framtid, sedan den
allmänna folkbeväpningen blifvit fullständigt
genomförd och betydliga stridskrafter äro di-
sponibla. Bestämmelsen att statsrådets samt-
liga ledamöter dessförinnan skola höras och
med i grundlagen stadgad ansvarighet afgifva
sina yttranden deröfver är temligen illusorisk,
alldenstund konungen i alla fall eger makt att
fatta och utföra de beslut, som han för riket
finner nyttigast. En hänsynslös regent skall
ganska lätt finna lydiga verktyg för sina planers
genomförande. Det är visserligen sannt att
det endast tillkommer riksdagen att bevilja
nödiga medel till krigets förande, men har
detta blott kommit riktigt i gång och de båda
kreditiverna blifvit lyftade, så blir det säker-
ligen hardt nära omöjligt för riksdagen att
vägra alla vidare anslag, då tolkets represen-
tanter måste sätta bevarandet af rikets inte-
gritet öfver alla andra intressen. Oeh sålunda
kan landet. mot folkets vilja, blifva inkastadt
i ett förödande och olyckligt krig, hvars följ-
der komma att kännas tungt under många ge-
neratisner. Inseende de betänkliga följder,
som denna konungen medgifoa rättighet möj-
ligen kan medföra, lära flera folkrepresentan-
ter vara betänkta på att väcka motion om upp-
häfvandet på grundlagsenlig väg af 133 rege-
ringsformen, iemförd med riksaktens 423. För
vår del tro vi, att upphäfvande af nyssnämnda
grundlagsstadgande skulle mäktigt bidraga till
att ytterligare befästa förtroendet mellan ko-
nung och folk samt i icke ringa mån befordra
genomförandet af den allmänna folkbeväp-
ningen. -
Jönköpingebladet yttrar:
Dagens Nyheter anser den makt Sveriges
konung hittills egt, att ingå allianser och sluta
fred, vara af alltför vidlig beskaffenhet för
att stå väl tillsammans med införande af all-
män folkbeväpning, Bladet anmärker mycket
riktigt, att en sådan makt kan missbrukas,
hvarför den bör upphäfvasg.
Äfven rörande anslagsfrågan visar Jön-
köpingsbladet en klok betänksamhet. Det
säger nemligen:
Så väl at uttalanden inom pressen, som
på folkmöten synes allmänna opinionen i för-
svarsfrågan vara ganska ense derom, att något
måste göras och att nationen är villig till de
dertill erforderliga uppoffringar, ewm blott
allt ordnas på ändamälsenligaste och, ss vidt
möjligt är, billigaste sätt. Men derpa hänger
det. ?
I Kristianstadsb adet heter det:
En fullständig folkbeväpning, som motsva-
rar sitt ändamål, kräfver betydande uppoff-
riogar. Vi behöfva vapen för en half million
soldater; flera värfvade artilleriregementen
mäste upprättas och förses med kanoner af
nyaste och bästa konstruktion; tillräckligt be-
fäl måste anskaffas och utbildas. Allt detta
kommer att kosta enorma belopp. Säkerligen
skall dock ingen draga i betänkande att på
fosterlandets altare nedlägga äfven det dyrba-