CHon min mor! — utbrast Arthur med af hänförelse strålande ögon. — OQO, min Gud, om det så lyckligt vore! — Menm jag är endast hennes fosterson, mina svenska föräldrar drunknade i min späda barndom här på Englands kust! — Tant Gundla! Älskade tant! Du mår illa, får jag föra dig till ditt rum derinne? Och med några matta böner om tillgift för sin oartighet aflägsnade sig den firade fleuristen från sin deltagande omgifning, hvilken uttömde sig i loford öfver detta nya bevis på hennes välgörenhet, denne fosterson, hvilken nu afunden begagnade som ett förgiftadt vapen mot den utmärkta qvinnan. Men alla dessa loford föllo som glödande kol i Gundlas hjerta, och hade hon haft styrka att följa detta hjertas naturliga drift, skulle hon vändt sig om till den komplimenterande samlingen och högljudt förklarat, att hon vore en föraktlig bedragerska, som räddade skenet af sin dygd på bekostnad af sin samvetsfrid. Under Arthurs ömma omsorger återfick Gundla småningom herraväldet öfver sina känslor, och hon tackade Gud för den vändning saken tagit, på samma gång hon lyckönskade sig till att vara resfärdig och efter ett par dagar utom skotthåll för alla de pilar, den hämndgiriga madame Latour sannolikt skulle afskjuta mot sin rival. Den förnäma verldens middagstimme var inne, oeh Gundla, som just då var minst