CHon min mor! — utbrast Arthur med
af hänförelse strålande ögon. — OQO, min Gud,
om det så lyckligt vore! — Menm jag är en-
dast hennes fosterson, mina svenska föräl-
drar drunknade i min späda barndom här på
Englands kust! — Tant Gundla! Älskade
tant! Du mår illa, får jag föra dig till ditt
rum derinne?
Och med några matta böner om tillgift för
sin oartighet aflägsnade sig den firade fleuri-
sten från sin deltagande omgifning, hvilken
uttömde sig i loford öfver detta nya bevis på
hennes välgörenhet, denne fosterson, hvilken
nu afunden begagnade som ett förgiftadt va-
pen mot den utmärkta qvinnan. Men alla
dessa loford föllo som glödande kol i Gundlas
hjerta, och hade hon haft styrka att följa
detta hjertas naturliga drift, skulle hon vändt
sig om till den komplimenterande samlingen
och högljudt förklarat, att hon vore en förakt-
lig bedragerska, som räddade skenet af sin
dygd på bekostnad af sin samvetsfrid.
Under Arthurs ömma omsorger återfick
Gundla småningom herraväldet öfver sina
känslor, och hon tackade Gud för den vänd-
ning saken tagit, på samma gång hon lyck-
önskade sig till att vara resfärdig och efter
ett par dagar utom skotthåll för alla de pilar,
den hämndgiriga madame Latour sannolikt
skulle afskjuta mot sin rival.
Den förnäma verldens middagstimme var
inne, oeh Gundla, som just då var minst