starka anledningar till bekymmer kan icke förne-
kas. Kyrkans skepp vräkes våldsamt af stormar
och hennes fiender vänta med glädje hvarje ögon-
blick, att det skall krossas i bränningarne. Men
så sker likväl icke. Den osviklige styrmannen sof-
ver ej, fastän klentrogenheten ofta hyser en sådan
farhåga, utan håller fortfarande rodret i sin hand,
setiliar ovädret, när det honom behagar, och for
skeppet åter in i lugn hamn. Otron har aldrig
Regripit och skall aldrig begripa detta förhållande.
rån första stund Guds rike började utbredu sig i
verlden, har hon tvärtom, onktadt sin förnekelse,
af hvarje under, inbillat sig sjelf kunna utföra det
största af alla under, att omintetgöra den allsmiik-
tiges eviga rådslut. Arhundradens erfarenhet har
emellertid redan tillräckligt visat, hurusom den la-
gen: härintill skall du gå men icke vidare,
afvenledes är ett slags naturlag, en helig, orubb-
lig ordning, hvilken ingen menniskomakt förmår
utplåna. Kunna vi således, trots all stormarnes
fasor, med trygghet och förtröstan se framtiden
till mötes, är det likväl hvarken rätt eller ens möj-
ligt att sorglöst betrakta de skador, som skett och
dagligen ökas. Hvilka och hurudana d äro,
behöfver ej jag utförligt beskrifva, då gudsförne-
kelsen och allt henne åtföljande elinde hos alla
Europas folk i vår tid framträda med en fräckhet
och 1 en utsträckning, hvartill näppeligen någon
period af kyrkans historia kan uppvisa ett mot-
stycke ), Och ändå äro så många friska krafter
derjemte i verksamhet, ändå är det tillika så myc-
ket ljus i folkens lif och frambryta der oupphör-
ligt nya strålar, som bebåda en klarare dag. Me-
ningen med det sagda är derför icke att sjunga
om gen den gamla visan, hur allting nu är sämre
än förr, utan endast att i förbigåendå erinra om
den närvarande kulturens mörka, botande nattsida,
hvilken det i främsta rummet åligger oss att såsom
Herrans ombud skingra. Arbetet i den delen är
visserligen svärt; men de vådor, som hvar man
kan se, äro likväl icke de farligaste och uppenbar
fiende ej den, som iär värst att öfvervinna.
En annan och större fara ligger i den försåt-
liga godtycklighet, hvarmed en ansenlig del af vår
tids vetenskap, under vänskapens namn, behand-
lir kristendomens sanningar. Ingen förnuftig men-
niska vill bestrida vetenskapens frihet eller kan
önska att försätta henne tillbaka i den ställning,
hvyari hon fordomdags stod såsom trons tjenarinna.
Hon må tvärtom sjelfständigt gå sin egen väg (!)
och med de krafter, som stå henne till :buds, göra
allt i himmel och på jord till föremål för sina un-
dersökningar. Kommer hon genom dem vid de
religiösa frågornas besvarande till andra resultater
än kristendomen, så är det hennes ensak. (!) Hon
må följaktligen, om hon dertill har mod, fritt lära,
ätt Gud ej skapat verlden, att trön på en vis kär-
Jeksrik försyn, somyleder tingen och för sina höga
ändamål underbart genombryter naturordningen,
blott är on inbillning. att ingen verldsfulländaing
kan inträffa, emedan lagen är den, att hvad som
varit, det skall i en-åndlös process beständigt för-
nyas. Hon må vidare om menniskan och hennes
religiöst-sedliga lit fritt stadga, att intet innebo-
ende syndaförderf finnes, att den naturliga viljans
kraft tvärtom är obruten och sjelf kan fullgöra
Guds bud, att hvad man kallar synd ingenting an-
nat är än en okunnighetens villfarelse. utt således
äterlösning, syndaförlätelse af nåd för Kwisti skull,
hjertats pånyttfödelse genom den Helige Andes
omskapanae makt äro örfverflödiga och att-slutli-
gen en. utveckling, som kan ändas i ett helvete,
måste räknas till barnsagorna. Allt detta är hen-
nes rätt, ty då öfvertyge:ser hvarken kunna dödas
eller framtvingas, så. böra de äfven. få uttalas,
öm man än af deras förkunnare kan skäligen göra
anspråk på den varsamhet, som afseendet på mil-
lioners semveten: förtjenar. Men hvad som der-
emot kyrkan aldrig kun erkänna såsom befogadt.
det är, att dylika tillagade systemer förses med
kristendomens namn och utgifvas såsom kristliga,
oaktadt de för hvarje oförvilladt öga vis
början till slut vara diametralt motsatta evungelii
och hela uppenbarelse-urkundens innehåll. Icke
esto mindre är det utötningen af denna stvety-
diga konst, som under sist förflutna årtionden
inom församlingarne åstadkommit de svåraste olä-
genheterna och särskildt bland de så kallade bil-
dade försatt många i en sådan begreppsförvirring,
att de knappt mer veta hvad som är kristligt
eller icke. (?1- Sällan förgär en månad eller
vecka, utan att bokhundeln sprider någon ny popu-
lärt vetenskaplig produkt, som erbjuder, sin led-
ning på religionens område. (Rysligt!) Aniär det
den historiska kritiken; än filosofier, än sjelfva
tövlogien, söm framställer för oss en på det mo
derna sättet renad kristendom, utan uppenbarel-
sens fakta, utan under, utan den menniskoblifne
sonen, Utan försoning och rättfärdiggörelse, utan
nådemedel, ja till och ined ofta utan en personlig
Gud. Och ändå förnekas icke Kristus, hvilken
deremot materialismen för längesedan varit nog
ärlig att förklara för afsatt. - Nej huru myc-
ket Hans evangelium än må förtydas och an-
tingen upplösas i oklara känslor eller inskränkas
till några sedebud, så egnur man hans person all
den vördnad, som måste tillkomma idealmenni-
skan, mensklighetens högsta föredöme, och är
villig att i viss mån erkänna den förgudning, kyr-
kan åt densamma beskärt. Men kan det då verk-
ligen vara full sanningskärlek, ärlighet och upp-
riktighet. i. hela. detta betraktelse- och förfarings-
sätt? Utan att härom för egen del uttala något
bestimdt tvifvel. ettersom stor lärdom icke sällan
ir förenad wed grof okunnighet i kristendomen (1),
lorde dock till mer än en af den här antydda ve-
tenskapliga riktningens apostlar kunna på goda
grunder ställas den allvarliga samvetsfrågan: för-
råder du. menniskunes som med kyssande?
(Smickrande!) 2
Hvad beträffar vår verksamhet i förhållande till
dessa flendtliga makter. som dels öppet. delsilön-
dom hota med ofära, så är först och främst klart,
att vi på inga vilkor kunna såsom överksamma
åskådare gifva till spillo kyrkans och hela mensk-
lighetens dyrbaraste egendom (2 Ma man derför
aldrig så mycket försöka öfvertala oss, att det
icke är denna anfallet gäller. utan endast förål-
drade dogmer, som: numera äro obrukbara
vi. mycket väl, att det just är i dessa förkasts
dogmer, som hela kristendomens kärna ligger inne-
sluten (!), - Ty: skriftordet ensamt är den: norm) ef
ter :hvilken det som ir kristligt och motsatsen skall
pröfvas, framställor hvarken sina läror i form af
vetenskaplig bevisning, ej heller gör det anspråk
på en bindande logik, som skall nedslå alla in-
viindningar. Från den första raden: i besynnel-
en skapade Gud himmel och jord, intill be-
rifningen på Kristi äterkomst till domen uttöm-
mer. det tvärtom hela sin rikedom i dogmer och
histotia, innerligt sam .anslutna; och när kyrkan
derför redan från äldsta tider sammanfattat inne:
hället i vissa bekännelsesatser, så har hon dermed
icke företagit sig ett odugligt öfverflödsarbete. utan
blutt troget föll den ofelbara auktoritet, hon må-
sta ställa sig till efterrättelse. Kan presten alltså
icke, utan den brottsligaste trolöshet, för en sken-
bar frids skull uppoffri dogmerna, så återstår lik-
väl att, besvara den frågan, huru han i predikan,
undervisning och själavård skall emot otrons an-
grepp göra deras kraft rätteligen gällande,
Härmed äro vi inne på ett pastoralteolo-
giskt område, och det följa vi icke hr erke-
biskopet, förvissuda öm att mängden af våra
läsare rudan fatt nög afhr:erkebiskopens
litania.
sig från ,
rr LA
mt
me a RS ga MR