starka anledningar till bekymmer kan icke förnekas. Kyrkans skepp vräkes våldsamt af stormar och hennes fiender vänta med glädje hvarje ögonblick, att det skall krossas i bränningarne. Men så sker likväl icke. Den osviklige styrmannen sofver ej, fastän klentrogenheten ofta hyser en sådan farhåga, utan håller fortfarande rodret i sin hand, setiliar ovädret, när det honom behagar, och for skeppet åter in i lugn hamn. Otron har aldrig Regripit och skall aldrig begripa detta förhållande. rån första stund Guds rike började utbredu sig i verlden, har hon tvärtom, onktadt sin förnekelse, af hvarje under, inbillat sig sjelf kunna utföra det största af alla under, att omintetgöra den allsmiiktiges eviga rådslut. Arhundradens erfarenhet har emellertid redan tillräckligt visat, hurusom den lagen: härintill skall du gå men icke vidare, afvenledes är ett slags naturlag, en helig, orubblig ordning, hvilken ingen menniskomakt förmår utplåna. Kunna vi således, trots all stormarnes fasor, med trygghet och förtröstan se framtiden till mötes, är det likväl hvarken rätt eller ens möjligt att sorglöst betrakta de skador, som skett och dagligen ökas. Hvilka och hurudana d äro, behöfver ej jag utförligt beskrifva, då gudsförnekelsen och allt henne åtföljande elinde hos alla Europas folk i vår tid framträda med en fräckhet och 1 en utsträckning, hvartill näppeligen någon period af kyrkans historia kan uppvisa ett motstycke ), Och ändå äro så många friska krafter derjemte i verksamhet, ändå är det tillika så mycket ljus i folkens lif och frambryta der oupphörligt nya strålar, som bebåda en klarare dag. Meningen med det sagda är derför icke att sjunga om gen den gamla visan, hur allting nu är sämre än förr, utan endast att i förbigåendå erinra om den närvarande kulturens mörka, botande nattsida, hvilken det i främsta rummet åligger oss att såsom Herrans ombud skingra. Arbetet i den delen är visserligen svärt; men de vådor, som hvar man kan se, äro likväl icke de farligaste och uppenbar fiende ej den, som iär värst att öfvervinna. En annan och större fara ligger i den försåtliga godtycklighet, hvarmed en ansenlig del af vår tids vetenskap, under vänskapens namn, behandlir kristendomens sanningar. Ingen förnuftig menniska vill bestrida vetenskapens frihet eller kan önska att försätta henne tillbaka i den ställning, hvyari hon fordomdags stod såsom trons tjenarinna. Hon må tvärtom sjelfständigt gå sin egen väg (!) och med de krafter, som stå henne till :buds, göra allt i himmel och på jord till föremål för sina undersökningar. Kommer hon genom dem vid de religiösa frågornas besvarande till andra resultater än kristendomen, så är det hennes ensak. (!) Hon må följaktligen, om hon dertill har mod, fritt lära, ätt Gud ej skapat verlden, att trön på en vis kärJeksrik försyn, somyleder tingen och för sina höga ändamål underbart genombryter naturordningen, blott är on inbillning. att ingen verldsfulländaing kan inträffa, emedan lagen är den, att hvad som varit, det skall i en-åndlös process beständigt förnyas. Hon må vidare om menniskan och hennes religiöst-sedliga lit fritt stadga, att intet inneboende syndaförderf finnes, att den naturliga viljans kraft tvärtom är obruten och sjelf kan fullgöra Guds bud, att hvad man kallar synd ingenting annat är än en okunnighetens villfarelse. utt således äterlösning, syndaförlätelse af nåd för Kwisti skull, hjertats pånyttfödelse genom den Helige Andes omskapanae makt äro örfverflödiga och att-slutligen en. utveckling, som kan ändas i ett helvete, måste räknas till barnsagorna. Allt detta är hennes rätt, ty då öfvertyge:ser hvarken kunna dödas eller framtvingas, så. böra de äfven. få uttalas, öm man än af deras förkunnare kan skäligen göra anspråk på den varsamhet, som afseendet på millioners semveten: förtjenar. Men hvad som deremot kyrkan aldrig kun erkänna såsom befogadt. det är, att dylika tillagade systemer förses med kristendomens namn och utgifvas såsom kristliga, oaktadt de för hvarje oförvilladt öga vis början till slut vara diametralt motsatta evungelii och hela uppenbarelse-urkundens innehåll. Icke esto mindre är det utötningen af denna stvetydiga konst, som under sist förflutna årtionden inom församlingarne åstadkommit de svåraste olägenheterna och särskildt bland de så kallade bildade försatt många i en sådan begreppsförvirring, att de knappt mer veta hvad som är kristligt eller icke. (?1Sällan förgär en månad eller vecka, utan att bokhundeln sprider någon ny populärt vetenskaplig produkt, som erbjuder, sin ledning på religionens område. (Rysligt!) Aniär det den historiska kritiken; än filosofier, än sjelfva tövlogien, söm framställer för oss en på det mo derna sättet renad kristendom, utan uppenbarelsens fakta, utan under, utan den menniskoblifne sonen, Utan försoning och rättfärdiggörelse, utan nådemedel, ja till och ined ofta utan en personlig Gud. Och ändå förnekas icke Kristus, hvilken deremot materialismen för längesedan varit nog ärlig att förklara för afsatt. Nej huru mycket Hans evangelium än må förtydas och antingen upplösas i oklara känslor eller inskränkas till några sedebud, så egnur man hans person all den vördnad, som måste tillkomma idealmenniskan, mensklighetens högsta föredöme, och är villig att i viss mån erkänna den förgudning, kyrkan åt densamma beskärt. Men kan det då verkligen vara full sanningskärlek, ärlighet och uppriktighet. i. hela. detta betraktelseoch förfaringssätt? Utan att härom för egen del uttala något bestimdt tvifvel. ettersom stor lärdom icke sällan ir förenad wed grof okunnighet i kristendomen (1), lorde dock till mer än en af den här antydda vetenskapliga riktningens apostlar kunna på goda grunder ställas den allvarliga samvetsfrågan: förråder du. menniskunes som med kyssande? (Smickrande!) 2 Hvad beträffar vår verksamhet i förhållande till dessa flendtliga makter. som dels öppet. delsilöndom hota med ofära, så är först och främst klart, att vi på inga vilkor kunna såsom överksamma åskådare gifva till spillo kyrkans och hela mensklighetens dyrbaraste egendom (2 Ma man derför aldrig så mycket försöka öfvertala oss, att det icke är denna anfallet gäller. utan endast föråldrade dogmer, som: numera äro obrukbara vi. mycket väl, att det just är i dessa förkasts dogmer, som hela kristendomens kärna ligger innesluten (!), Ty: skriftordet ensamt är den: norm) ef ter :hvilken det som ir kristligt och motsatsen skall pröfvas, framställor hvarken sina läror i form af vetenskaplig bevisning, ej heller gör det anspråk på en bindande logik, som skall nedslå alla inviindningar. Från den första raden: i besynnelen skapade Gud himmel och jord, intill berifningen på Kristi äterkomst till domen uttömmer. det tvärtom hela sin rikedom i dogmer och histotia, innerligt sam .anslutna; och när kyrkan derför redan från äldsta tider sammanfattat inne: hället i vissa bekännelsesatser, så har hon dermed icke företagit sig ett odugligt öfverflödsarbete. utan blutt troget föll den ofelbara auktoritet, hon måsta ställa sig till efterrättelse. Kan presten alltså icke, utan den brottsligaste trolöshet, för en skenbar frids skull uppoffri dogmerna, så återstår likväl att, besvara den frågan, huru han i predikan, undervisning och själavård skall emot otrons angrepp göra deras kraft rätteligen gällande, Härmed äro vi inne på ett pastoralteologiskt område, och det följa vi icke hr erkebiskopet, förvissuda öm att mängden af våra läsare rudan fatt nög afhr:erkebiskopens litania. sig från , rr LA mt me a RS ga MR