nom telegrafen blifvit bebådad, och de mili-
tära myndigheterna hade genast, i förening
med den enskilda sjukvården, vidtagit omtat-
tande mått och steg för ett godt mottagande,
Sedan de hade ätit, förkunnade tornuret det
gamla årets utgång. Det var rörande att se,
huru vän och fiende önskade hvsrandra godt
nytt år. Den preussiska landtvärnseskorten
drog försorg om att skaffa varma drycker och
snart uppklarnade den mörka taflans fysionomi.
Klang af glas och varma handtryckningar!
Men många tärar såg jag tindra vid tanken på
kerm och anhöriga. lfter flera timmars uppe-
håll, fortsatte de olycklige, fullkomligt veder-
qvickta och en del något beskänkta, resan
till Ulm.
- 2
Från Versailles skrifves den 10 januari:
Parisarne blefvo uppenbarligen helt öfverra-
skade, då plötsligt våra batterier öppnade eld
från alla båll, utan att man förut ens någon-
städes kommit underfund med deras uppfö-
rande. Detta är dock icke alls förunderligt,
då man hör med hvilken försigtighet vårt folk
gått tiliviga vid anläggandet af västan samt-
liga batterierna. Nedanstående tvenne exem-
pel, som af ett ögonvittne meddelats oss, gifva
en klar föreställning om dessa försigtighets-
åtgärder. Det första exemplet handlar om det
mellan S:t Cloud-parken och porslinsfabriken i
Sövres byggda bavteriet, hvars uppförande var
så mycket svårare och fordrade så mycket
större försigtighet som de fiendtliga förpo-
sterna blott genom BSeinen voro skiljda från
de våra och dessa sålunda voro beständigt ut-
satta för chassepotelden, Tillika bör anmär-
kas att platsen för batteriet ligger på en slutt-
niug, som är endast helt glest beväxt med
träd hvilka redan förlorat alla sina löf. I
mediet af oktober börjades anläggningen, och
våra sappörers arbete bestod under de första
åtta dagarne af ingenting annat än att alla
aftnar här och der plantera ett nytt träd fram-
för det utsedda stället, så att småningom och
oförmärkt en naturlig skärm bildades som hin-
drade fienden från att se vårt folk. Först se-
dan började det egentliga byggandet af den
10 fot tjocka och 64 fot långa jordvallen, hvar-
till materialierna måste hemtas från en fjer-
dingsvägs afstånd. Vid arbetet som fortfor
dag och natt utan atbrott fick icke ett ord
talas, och till och med rökande var strängt
förbjudet, för att man ej genom antändning
af strykstickor skulle förråda vår närvaro för
fienden. Detta batteri blef färdigt utan den
riogaste förlust och sänder nu sina granater
in i hjertat af Paris. Det andra exemplet ri
rer ett batteri vid Meudon; här giorde en öf-
vergifven villa tjenst såsom skärm. Villan
sjelf underminverades. När elden skulle öpp-
nas, antändes minorna; villan sammanstörtade
och öfver dess spillror flögo nu de förderf-
bringande skotten. På samma sätt har det
nästan öfverallt lyckats att utan uppoffring af
menniskolif fullborda dylika farliga anlägg
ningar.
. .
Ur en belägringsjournal meddela vi föl-
jande utdrag: Med förskräckelse motser jag
det ögonblick, då jag icke mer har några pen-
gar och kanske måste vara tacksam för att
födas på statens bekostnad. Min bankir har
lemnat Paris och till och med mot det oer-
hördaste procentare-diskonto vill hans repre-
sentant icke längre mottaga mina vexlar. Äta
kan jag icke längre på mitt hotell, men jag
sofrer på kredit i en god säng. Mitt rum är
stort; jag önskar att det vore mindre, ty de
sura vedpinnarna i min kamin bevisa otillför-
litligheten af ordspråket ingen rök utan eld.
Och min garderob, sedan! Om jag vill besöka
en vän, betraktar portvakten mig med miss-
tänksamma blickar. Tiggare på gatan bedja
mig icke längre om en allmosa, och då jag
för några dagar sedan gick med ett par tid-
ningar i handen, kom en gammal herre, bad
om om den ena ochBetalte mig för den! Jag
stack slanten i fickan. Före belägringen hade
jag lemnat Paris och återvände dit med blott
en liten nawsäck. Det är svårt att finna nå-
gon skräddare, som vill arbeta, och till och
med om jag kunde finna någon, kunde jag
dock icke skicka till honom hvad jag går och
står uti för att lappas och lagas. Hvad skulle
Jag taga på mig under tiden? Min kavaj är
söuderrifven och blank i sömmarne, mina ben-
kläder ha fransar nedtill och äro mångfärgade
som Josefs kappa. Och hvad min tvätt be-
träffar, vill jag blott säga, att tvätterskorna
gjort strike för brist på ved. För ett par vec:
kor sedan köpte jag mig ett par billiga stöflar;
de ha sluppit upp på många ställen och för
att dölja bristerna bär jag ett par seharlakans-
röda damasker. Af min värd har jag köpt
mig en grof, blå näsduk, som jag begagnar
såsom halsduk. Således ser jag ofvantill ut
såsom en man, hvilken lefver på att stjäls
hundar, och nedantill som en biskop. Mesta
besvär göra mig mina knappar. De vilja på
inga vilkor sitta i. Jag måste konstmessigt
sätta ihop mina paltor, och för hvarje gång
jag skall taga något ur fickan, fruktar jag att
blifva demaskerad. Irukost och middag
äter jag på en restauration af andra klassen,
Kattor, hundar, råttor och hästar äro såsom
nyheter betraktade goda, men mitt inre jag
vill icke finna sig id dem såsom ständig
spis. Jag har beskritvit min tillvaro för er.
dertör att den liknar så många andras. Den
som har pengar, och den som icke har pen-
gar, längta nu efter samraa mål, nemligen att
dessa pengar voro i Paris.
x
lu af Times korrespondenter på krvigsskåde-
platsen skrifver den 10 dennes bland annat:
Det är ou en bekräftad sanning att man svår-
ligen kan finna en familj i Tyskland — man
må söka bland de höga eller bland delåga —
an ala har nåson anhöris att Db d