klaven till det gåtfulla ryktet om hans för-
svunna dotter, som han ännu med ohejdad
sorg begråter. Den sköna och oskuldsfulla
flickan lär ha fallit offer för en hjertlös ränk-
smidares list, en skurk, som fadren icke kän-
ner, men som han förbannar med en vildhet,
nästan liknande galenskap, då man jemför
dessa hans utbrott med hans annars så milda
och menniskovänliga väsen. Men jag har be-
vittnat ett par sådana utbrott af hans be-
rättigade smärta, och jag kände mig nistan
böjd att af idel sympatier deltaga i hans för-
bannelser. Och har jag inte rätt, min Fingal,
min dyre, min älskade son, du, som nu skänker
din far en så outsäglig glädje, finns det väl på
jorden ett gräsligare dåd, än att slita oskul-
den psychevingar från en ung och älskande
qvinna, som under sin kärleks himmelsfärd
icke tänker på den svindlande afgrunden, utan
hängifver sig som ett barn åt den man, som
skapades till hennes riddare och beskyddare?
Har jag inte rätt:
Baron Hans hade under sitt lifliga ordande
lagt sina båda händer på sonens skuldror och
blickade honom nu frågande in i de vackra
ögonen, hvilka Fingal förgäfves sökte att slå
ned, ty de nästan tvingades att möta fadrens.
Dock sonen beherrskade till slut sin inre
rörelse och fästade på den frågande en stadig
blick, i det han hviskade:
När har min far inte rätt: