Pastor Hjort afslutade det hjoertliga sam-
talet med några lyckönskningar till de ljusa
framtidsbilderna för baron Hans och förkla-
rade sin glädje öfver att snart få göra sonens
bekantskap.
Ni ska bli goda vänner, likasom pastern
och jag ha blifvit det; min son har lätt för
att eröfra hjertan.
Och förförareng far klappade, omedveten
om sonens brott, den förfördas far på skuldran,
medan de båda ädle männerna kände sig på
ett underbart sätt dragna till hvarandra, lika-
som behöfde de ett ömsesidigt stöd mot någon
öfverhängande, men ännu icke anad fara.
Se der ha vi ändtligen de unga tu! —
utbrast den gamle diplomaten med strålande
uppsyn. — Der rulla de just nu in på borg-
gården! :
Baron Hans skyndade ur biblioteket, för
att möta de nygifta, och pastor Hjort fort-
satte sina forskningar.
Men efter några minuter sväfvade Eleonore
v. Dörben vid sin makes arm och följd af sin
svärfar in i det stora rummet; hon nistan
dansade fram under barnslig fröjd mot pastor
Hjort och presenterade skalkaktigt sin unge
gemål med dessa ord:
Se här, herr pastor, ett arbete i er väg,
en hedning, som jag omvändt till kristen.
SOch se här, min son — fortsatte baron
Hans — den skattgräfvare, om hvilken jag
skref till dig, och som dagligen letar fram