tolkade det, friade och är nu sedan en månad
en öfverlycklig äkta man. Nåväl, herr pastor,
kan ni förklara mig denna psykologiska gåta?
tKanhända svarade Emanuel Hjort med
ett småleende. — Ingenting är för qvinnan
mera lockande, än att få spela en engels roll,
och fröken v. Dörben, som redan vid sina
unga år tycktes angripen af den farliga sjuk-
domen — leda vid lifvet — vaknade kanske
plötsligen till tron på sin höga sändning så-
som en räddningens genius. Jag har icke
äran att känna unge baron Fingal personligen,
men ryktet har förtäljt om mycken älskvärd-
het i förening med mycket lättsinne. Fröken
v. Dörben är inte den enda qvinna, som före-
trädesvis väljer älskvärdheten till föremål för
moraliska experimenter.
Jag vill hoppas att inte ryktet målat i
alltför. svarta färger, då det tecknat min sons
bild för herr pastorn — återtog baron Hans.
— Jag känner ingen enda dålig handling af
min son, intet drag, som kan befläcka hans
heder, om jag än beklagligen har många svag.
heter att förlåta hos honom. Han har den
stora förtjensten att vara ärlig, frimodig och
förtroendefull mot sin gamla far, och han vet
att jag ingenting högre afskyr än svck och
bedrägeri. Jag hyser derför grundade för-
boppningar om den sällaste framtid för honom
och hans unga maka, nu när han för alltid
kastat lättsinnet öfver bord och med stadig
hand tycks sköta rodret på sin lefnads farkost.