heller någon tvekan angående det mål, som bör
eftersträfvas. Med ett samhällsskick, fast grun-
dadt på lagbunden frihet, och med ettläge, till-
riäckligt afskildt att litta undvikandet af inbland-
ning i främmande tvister, söker Svea folk sitt
lands Jycka på de fredliga idrotternas bana. Den
fred, som skall bära rätt vilsignelserika frukter,
finner dock sitt bestånd icke ensamt i att und-
vika kriget; den fordrar äfven sådan oberoende
trygghet, som endast egna krafters styrka kan
förläna. Angelägenheten af att fiderneslandet
må ega ett med förutseende omtanka väl ordnadt
försvarsverk, måste derför djupt kännas af alla;
och då denna angelägenhet af alla kännes och
erkännes, ligger deruti en stark borgen för fram-
gång vid arbetet till samma frågas lösning. Kär-
lek till friheten, vördnad för lagen, ömsesidigt
förtroende mellan konung och folk hafva från
fordomtimma utmärkt det svenska samhället,
och så länge dessa känslor der fortlefva, skola
fäderneslandets kraf alltid af Svea folk behjertas.
Under lflig öfvertygelse härom och med den
uppriktigaste önskan om lycka och vilsignelse
för konung och konungahus, anhåller första kam-
maren att i eders k. m:ts nåd och ynnest städse
få vara innesluten.
Derefter framträdde andra kammarens tal-
man, hr Sundberg, och yttrade:
Stormiäktigste, allernådigste konung!
Den tid, som förflutit efter sist bållne riksdags
afslutning, har varit rik på lärdomar, emedan den
varit rik på pröfningar. Dessa sistniämdå hafva
väl icke omedelbart träffat Sverige; men sådan
är dock förbindelsen mellan Europas stater,
att då ett svårare lidande hemsöker någon af
dem, lida äfven de öfriga. Särskildt måste verk-
ningarne af det menskliga elinde, som kriget
mellan två stora folk utbredt, kännas djupt hos
dem alla. Ty hvilket bland dem skulle kunna,
äfven om det ville, öfverlemna sig åt ett tank.
löst lugn i medvetande af att sjelf vara försko-
nadt? När det brinner i grannens vägg, så gri-
pes man ju ovilkorligt lika mycket af fruktan
för egen sikerhet som af deltsgande för hans
nöd, och när rättfärdighetens straffdomar på ett
håll uppenbara sin förfärliga makt, så gifva de
tillika åt hvarje annat allvarliga påminnelser om
nödvändigheten af sjelfpröfning, ödmjukhet och
trohet. Dylika lärdomar äro alltid nyttiga, buru
smärtsamma de in må vara, och vårt fredliga
folk försmår visst icke att tillegna sig dem. Åf
hela sin själ önskar det att i ostörd ro få arbeta
på sin inre förkofran; men det vill dock fram-
för allt, med hvilka uppoffringar som helst, be-
vara sina fiders land och sin urgamla frihet.
Derför höres nu allestädes i bygderna ropet på
starkt inbördes förtroende, stark sammanslutning
och ett starkt försvar. Man vet nemligen, att
intet folk, som, med aktning för andras rätt,
rämst tror på Gud och dernäst på sig sjelf, be-
höfver rädas för framtiden.
Lyckligtvis äro icke alla minnen från de nir-
mast tilländagångna månaderna af upprörande
beskaffenhet. Landet har blifvit välsignadt med
en ymnig skörd, verksamheten inom alla näring
grenar har kunnat oafbrutet förigå till förökande
af enskildt vilstånd, och statskassans ställning
är i närvarande stund bättre än den på länge
varit. I dessa gynnsamma förhållanden ligger
en kraftig eggelse både till tacksamhet och till
klok behandling af de vigtiga angelägenheter,
som äro riksdagen ombetrodda. Hvilka bland
dem nu skola företrädesvis taga arbetet i an-
språk, torde utan svårighet kunna förutsägas.
Det synes åtminstone vara klart, att liksom fre-
dens oskattbara förmåner i förening med de inom
andra länder inträffade tilldragelserna i första
rummet erinra om skyldigheten af försvarfrågans
lösning, så borde i andra rummet ett godt år
mana till den med otålighet fordrade förbättrin-
gen at vår fattigvårdslagsstiftning. Kunde blott
de två angelägenheterna någorlunda öjaktigt
ordnas, vore ett stort verk utfördt.
Då riksdagens andra kammare härmed afgitver
sin underdåniga försäkran om beredvilligt nit i
allt, som kan lända till gagn för ett älskaåt fo-
sterland, begagnar den ifven tillfället att ut.
trycka sin liflliga medkinsla af konungahusets
glädje och sorg samt anhåller slutligen att i.
eders k. m:ts nådiga ynnest och bevågenhet
städse få vara innesluten.
ts Vr Nl ING Lee vy RAN råder VN NDDEE VISAN Ai SU DS NA FSS Ar SR TRA