Alexander Dumas publicerade för några år sedan i en tidning i Paris en novell, i hvilken bjeltinnan, rik och lycklig, lider af lingsots Njukdomens långsamma och gradvisa framsteg beskrifvas mycket noga och öfverensstämmande med verkligheten och hjeltinnan väcker det farmaste intresse: ; Ba däg fick författaren besök af markisen af Dalonien. — Dumas, sade han, har ni skrifvit färdigt slutet på den följetong, som nu pågår i — . — Naturligtvis. — Dör hjeltinnan ? Naturligtvis; dör i lungsot. Hur skulle hon kunna lefva efter sådana symptomer, som jag beskrifvit! — Ni måste låta henne lefva — ni får lof att ändra slutet: — Jag kan icke. a — Jo, ni måste, ty på er hjeltinnas lif beror min dotters. — Er dotters? — Ja, hon har alla de symptomer af lungsot, som ni har beskrifvit, och hon atvaktar med bäfvan hvarje nummer af er tidning, ty hon läser sitt eget öde i er bjeltinnas. Om ni låter er hjeltinna lefva, får också min dotter lefva, ty ni har gjort ett så djupt intryck på hennes inbillning. — Hm! Det är frestande att rädda ett menniskolif. — En frestelse som man icke får motstå. Dumas ändrade sitt sista kapitel. Hans bjeltinna tillfrisknade och blef lycklig. Omkring fem år derefter träffade Dumas markisen på en bjudning. — Ah, Dumas! utropade han. Låt mig presentera er för min dotter. Hon har er att tacka för sitt lif. Här är hon. — Det der vackra, ståtliga fruntimret, som ser ut såsom en jungfru af Orleans? — Ja, hon är gift och har haft fyra barn. — Och min roman fyra upplagor, sade Dumas, så vi äro qvitt.