Alexander Dumas publicerade för nå-
gra år sedan i en tidning i Paris en novell, i
hvilken bjeltinnan, rik och lycklig, lider af
lingsots Njukdomens långsamma och gradvisa
framsteg beskrifvas mycket noga och öfver-
ensstämmande med verkligheten och hjeltin-
nan väcker det farmaste intresse: ;
Ba däg fick författaren besök af markisen
af Dalonien.
— Dumas, sade han, har ni skrifvit fär-
digt slutet på den följetong, som nu på-
går i —
. — Naturligtvis.
— Dör hjeltinnan ?
- Naturligtvis; dör i lungsot. Hur skulle
hon kunna lefva efter sådana symptomer, som
jag beskrifvit!
— Ni måste låta henne lefva — ni får lof
att ändra slutet:
— Jag kan icke. a
— Jo, ni måste, ty på er hjeltinnas lif be-
ror min dotters.
— Er dotters?
— Ja, hon har alla de symptomer af lung-
sot, som ni har beskrifvit, och hon atvaktar
med bäfvan hvarje nummer af er tidning, ty
hon läser sitt eget öde i er bjeltinnas. Om
ni låter er hjeltinna lefva, får också min dot-
ter lefva, ty ni har gjort ett så djupt intryck
på hennes inbillning.
— Hm! Det är frestande att rädda ett menni-
skolif.
— En frestelse som man icke får motstå.
Dumas ändrade sitt sista kapitel. Hans bjelt-
inna tillfrisknade och blef lycklig.
Omkring fem år derefter träffade Dumas
markisen på en bjudning.
— Ah, Dumas! utropade han. Låt mig pre-
sentera er för min dotter. Hon har er att
tacka för sitt lif. Här är hon.
— Det der vackra, ståtliga fruntimret, som
ser ut såsom en jungfru af Orleans?
— Ja, hon är gift och har haft fyra barn.
— Och min roman fyra upplagor, sade Du-
mas, så vi äro qvitt.