Kl. 11. Fortfarande gamma höjd. Många skepp passera synkretsen under oss, men våra signaler, och rop äro fruktlösa: man hvarken ser eller hör oss, eller kanske gör den oerhörda hastigheten af vår fart det omöjligt för sjömännen att korama oss till hjelp. Det sista antagandet är sannolikast. Vi hade sjunkit betydligt, och luftseglaren fick nu den iden att låta styrrepet hänga ned i hela dess längd (120 kilomåtres) i det svaga hopp att något under oss passerande skepp kunde, gripa tag i detsamma och få ballongen att stanna. Det lyckades icke, och vi måste åter med stor möda draga upp tåget igen. Kl. 1142. Ett stort skepp iöster som skjuter ett nödskott. Kl. 11,55. En skonert, dea sista vi skulle möta på vår väg, gör signal åt oss. Matroserna äro på däcket och göra tecken, i det de marövrera för att komma oss till bjelp. Rollier hänger sig vid skotet, som står i förbindelse med ventilen. Vi nedstiga hastigt till endast några få metres från hafsytan; men först der märka vi den svindlande hastigheten af vår fart. De tre minuter, som gått åt för nedstigandet, hade varit tillräckliga att föra oss mer än åtta kilomåtres bort från skoDerken. Då var det som vi, inseende omöjligheten af att blifva räddade af något skepp, bestämde 0s3 för att ånyo stiga, och då vi endast hade 24 säckar sand öfriga, som vi måste spara för en sista yttersta ansträngning, beslöto vi oss för att uppoffra en säck af privatkorrespondenser, omkring 60 kilogrammer. Ballongen steg åter till 3,700 metres ). Kl. 12,20 e. m. Ett utomordentligt tjockt töcken omsluter oss. Vi kunna knappast ur skilja vår ballong. Temperaturens sjunkande är utomordentligt, och vi lida af köld. Vårt hår och våra mustascher och isynnerhet ögonlocken äro snart ingenting annat än ig. Isbark faller ständigt och jag nödgas afstå från min filt för att skydda mina stackars dufver. Roller försöker stiga upp på mina axlar för att tillsluta ballongens appendix, medan gasen, som fryser, bildar ett snöregn, som faller ned öfver våra hufvuden. Det lyckas honom, men gasen som atvidgar sig stiger nu med kraft upp i den öfre ballongen, Rollier fruktar, att en explosion skall åstadkommas genom ventilens tillslutande, och stiger tre gånger upp på mins axlar för att för en stund öppna ventilen. I, 1. Töcknet blifver allt tätare, och olyckligtvis för oss synes kölden med hvar minut tilltaga: Nu är det som vi efter gemensam ingifvelse, emedan vi tro oss alldeles förlorade, besluta att låta ballongen springa i luften: Jag vill icke, min chef, försöka ursäkta denna handling af förtviflan, d. v. s. af svaghet, men jag är er skyldig en uppriktig berättelse, och vi kunde icke stå ut längre. Jag sände några sista minnesord till mitt aflägsna fädernesland, till min hustru och mina stackars trö små barn, och luftseglaren försökte flera gånger att, få eld på tändstickor. Men våra kläder, våra fotsulor, ållt hvad hän strök dem på, var så fuktigt, att ingen sticka kunde tända. Vår tillförsigt vaknade åter något litet, och vi sade: Gud vill icke öfvergifva oss! i ; Kl... 2,20... Ballongen. stiger nu med stark fart till en höjd af omkring 30 kilomötres öfver hafsytan — ständigt i töcken, Vi se toppen af en gran, betäckt med ett tjockt lager af snö. Gondolen berörde strax derefter jorden, och föraren sprang ur utan att förlora ett ögonblick. Jag ville göra detsamma, men trasslade in fötterna i ankarrepet och annat tågverk: öch blef hängande med hufvudet nedåt utanför gondolen, medan ballongen, som var lättad från en del af sin tyngd, åter steg med stor hastighet. Lyckligtvis för mig kunde Rollier klänga sig fast vid fallrepet, hvilket något hindrade rörelsen uppåt. Jag begagnade detta ögonblicks afstannande för att göra mig lös, och begge kunde vi nu sänka oss från en höjd. af-20 till 25 mdtres i ett lager af nyfallen; snö, som naturligtvis var mjukt och, omkring en metres djupt. Vi voro räddade, och hade räddat vår ballong och våra stackars dufvor. i Det var nu fredagen den 25 november 1870. Det ställe der, vi verkställde vårt lyckliga nedstigande, kallas Lifjeldet, liggande i det nordliga Norge under 62 graders och några minuters nordlig bredd. ) Vi ha sedermera erfarit;:att denna värderika Packa blifvit uppfiskad af den hörska skohert, söm följt oss i Hobp att kunna ridda oss. y