den och alla hennes praktiska småbestyr för län gesedan iro glömda. Det kan naturligtvis icke vara min afsigt at vid detta tillfälle lemna en fullstäneig skildring af vetenskapens betydelse för tndividen, för per sonens lif, för fäderneslandet och menskligheten utan endast att i förbigående erinra om den un derordnade och skefva ställning af dagen: mäktiga opinioner synes vara böjd att åt veten skapeu anvisa. Meningsskiljaktigheten iär doch kanske i detta fall icke så stor som felet hän. tyder på. Derom torde nemligen de allraflesta vara någorlunda ense, att all slags andlig kultu i frimsta ruminct åsyftar att öfvervinna råhet och egoism, att i de rent menskliga förmögenheter. nas utveckling lägga en tillförlitlig grundval för den speciela dugligheten i de särskilda lefnadskallen, att, kort sagdt, utbilda en manlig sjelfständighet i tanke och handling. Men se, mine herrar, här möter oss då en ny fråga, den nemligen, hurnvida det vetenskapliga arbetet ensamt verkligen förslår att åstadkomma sådana verkningar. Jag tviflar storligen derpå och finner tvif. lets behörighet bestyrkt af den sorgliga erfarenheten, att en vacker lärdom väl kan stå tvillsammans med fula seder, sinlighet eller groft högmod, med en oförmåga att bruka friheten, hvilket borde vara det andliga förvärfvets yppersta frukt. Det fordras jemte det vetenskapliga arbetet andra krafter af långt djupare natur, och såsom den förnämsta bland dessa visar gig, vid närmare undersökning, den vara, som tidigt uppöfvas, redan då det lilla barnet sitter på modrens knä och får lära sig att sammanknippa sina händer till bön. Ja, mine herrar, ur denna sjelfförgätna, ödmjuka, denna oinskränkta vördnad för hvad heligt är, som benimnes tro, utvecklar sig sådan konstfärdighet, som förstår att bruka denna verlden såsom brukade man den icke. Se der de skyddande, fastare krafter, gfom ingen menniska kan undvara, ingen vetenskap meddela. Man må tänka huru högt som belst om sådant arbete, så står för uppnåcendet af målet orubbligt fast det vilkor, som vishetens egen Herre uttalat i de evigt minnesvärda orden: Salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud. I alla tider har det blifvit ifrågasatt, huruvida universiteterna .ika lyckligt motsvarat sin bestiimmelse att vara religiösa, sedliga bildningsanstalter som den att vara vetenskapliga. Nödgas man nu också erkänna, att detta icke varit fallet, så bör dock sanningsenligt tilläggas, att dessa universiteter icke kunna vara det enaisamma mening som det andra. Den direkta och egentliga uppfostran tillhör nemligen familjen, skolan och kan, men icke universitetet, och redan den välktärda och gamla beniämnivgen libertas academica ger en erinring derom, attstudenten förklaras myndig och eger att inom lagens gränser sköta sig sjelf. Vanskligheten deraf ir onekligen mycket stor, isynnerhet under den andliga jäsningsprocess, i hvilken han befinner sig; men icke desto mindre måste af lätt begripliga skäl försök just bär göras, äfven med fara att någon gång misslyckas. Man klagade fordomdnags öfver, att denna libertas, den akademiska friheten, urartat till ett slags burschlif, hvars njutningar voro krassa, och hvars begrepp voro vilda. I våra dagar hör dylikt lyckligtvis endast till de ynta undantagen, ty en stor hyfsnving i seder och bruk har inträdt, om hvilken hvarje svensk man af bjertat önskar att den också måtte vara ett verkligt uttryck för en stegrad inre förädling. Dermed må nu förhålla sig huru som helst, så är det fullt visst, att den lydnad; ordentlighet och de öfriga egenskaper, som böra utgöra en studentkårs prydnad, hvarken kunna genom akademiska disciplinäråtgärder framkallas eller ens i det yttre upprätthållas. Nej, mine herrar, I skolen sjelfve veta att förvara och förkofra hemimens bästa traditioner genom att fortfarande ösa ur den källa, ur hvilken själen i alla åldrar hemtar helsa, och derjemte öfva strängt kamratskap, som för hela lifvet kan blifva till oberiiknelig vålsignelse. Någonting mindre kan staten icke fordra i gengäld för det förtroende hon i sin lagstiftning har satt till eder egen omtänksamhet. Att I viljen gilva ienna gengäld, derom ir jag för min del innerligt öfvertygad. Öfverallt i landet, jag säger let utan något smicker, som vore hir olämpligt och opassande, prisar man edert allvar, eder flit, edra framsteg, och se — just derför har man lika allmänt känt en rättmätig harm öfver det ättsinniga sjelfsvåld, hvarmed några få helt nyigen velat sätta en fläck på eder och läroverkets viilförtjenta heder. Gud gifve eder, mina werrar och vinner, kraft att alltid blifva värdiga let åtnjutna berömmet och göra skäl för den samla vackra benämningen: blomman af Sveiges ungdom lt För min egen del ånhåller jag nu blott till slut tt hos eder få påriikna samma trofasta vilvilja, om vid Lunds universitet gjort 15 år af min lefnad lyckliga, jag vill försöka awt förtjena den.