den och alla hennes praktiska småbestyr för län
gesedan iro glömda.
Det kan naturligtvis icke vara min afsigt at
vid detta tillfälle lemna en fullstäneig skildring
af vetenskapens betydelse för tndividen, för per
sonens lif, för fäderneslandet och menskligheten
utan endast att i förbigående erinra om den un
derordnade och skefva ställning af dagen:
mäktiga opinioner synes vara böjd att åt veten
skapeu anvisa. Meningsskiljaktigheten iär doch
kanske i detta fall icke så stor som felet hän.
tyder på. Derom torde nemligen de allraflesta
vara någorlunda ense, att all slags andlig kultu
i frimsta ruminct åsyftar att öfvervinna råhet och
egoism, att i de rent menskliga förmögenheter.
nas utveckling lägga en tillförlitlig grundval för
den speciela dugligheten i de särskilda lefnads-
kallen, att, kort sagdt, utbilda en manlig sjelf-
ständighet i tanke och handling. Men se, mine
herrar, här möter oss då en ny fråga, den nem-
ligen, hurnvida det vetenskapliga arbetet ensamt
verkligen förslår att åstadkomma sådana verknin-
gar. Jag tviflar storligen derpå och finner tvif.
lets behörighet bestyrkt af den sorgliga erfaren-
heten, att en vacker lärdom väl kan stå tvillsam-
mans med fula seder, sinlighet eller groft hög-
mod, med en oförmåga att bruka friheten, hvil-
ket borde vara det andliga förvärfvets yppersta
frukt. Det fordras jemte det vetenskapliga ar-
betet andra krafter af långt djupare natur, och
såsom den förnämsta bland dessa visar gig, vid
närmare undersökning, den vara, som tidigt upp-
öfvas, redan då det lilla barnet sitter på mod-
rens knä och får lära sig att sammanknippa sina
händer till bön. Ja, mine herrar, ur denna sjelf-
förgätna, ödmjuka, denna oinskränkta vördnad
för hvad heligt är, som benimnes tro, utvecklar
sig sådan konstfärdighet, som förstår att bruka
denna verlden såsom brukade man den icke. Se
der de skyddande, fastare krafter, gfom ingen
menniska kan undvara, ingen vetenskap meddela.
Man må tänka huru högt som belst om sådant
arbete, så står för uppnåcendet af målet orubbligt
fast det vilkor, som vishetens egen Herre utta-
lat i de evigt minnesvärda orden: Salige äro de
renhjertade, ty de skola se Gud.
I alla tider har det blifvit ifrågasatt, huruvida
universiteterna .ika lyckligt motsvarat sin be-
stiimmelse att vara religiösa, sedliga bildnings-
anstalter som den att vara vetenskapliga. Nöd-
gas man nu också erkänna, att detta icke varit
fallet, så bör dock sanningsenligt tilläggas, att
dessa universiteter icke kunna vara det enaisamma
mening som det andra. Den direkta och egent-
liga uppfostran tillhör nemligen familjen, skolan
och kan, men icke universitetet, och redan
den välktärda och gamla beniämnivgen libertas
academica ger en erinring derom, attstudenten
förklaras myndig och eger att inom lagens grän-
ser sköta sig sjelf. Vanskligheten deraf ir onek-
ligen mycket stor, isynnerhet under den andliga
jäsningsprocess, i hvilken han befinner sig; men
icke desto mindre måste af lätt begripliga skäl
försök just bär göras, äfven med fara att någon
gång misslyckas.
Man klagade fordomdnags öfver, att denna li-
bertas, den akademiska friheten, urartat till ett
slags burschlif, hvars njutningar voro krassa, och
hvars begrepp voro vilda. I våra dagar hör dy-
likt lyckligtvis endast till de ynta undanta-
gen, ty en stor hyfsnving i seder och bruk har
inträdt, om hvilken hvarje svensk man af bjer-
tat önskar att den också måtte vara ett verkligt
uttryck för en stegrad inre förädling. Dermed
må nu förhålla sig huru som helst, så är det fullt
visst, att den lydnad; ordentlighet och de öfriga
egenskaper, som böra utgöra en studentkårs
prydnad, hvarken kunna genom akademiska di-
sciplinäråtgärder framkallas eller ens i det yttre
upprätthållas. Nej, mine herrar, I skolen sjelfve
veta att förvara och förkofra hemimens bästa tra-
ditioner genom att fortfarande ösa ur den källa,
ur hvilken själen i alla åldrar hemtar helsa, och
derjemte öfva strängt kamratskap, som för hela
lifvet kan blifva till oberiiknelig vålsignelse. Nå-
gonting mindre kan staten icke fordra i gengäld
för det förtroende hon i sin lagstiftning har satt
till eder egen omtänksamhet. - Att I viljen gilva
ienna gengäld, derom ir jag för min del inner-
ligt öfvertygad. Öfverallt i landet, jag säger
let utan något smicker, som vore hir olämpligt
och opassande, prisar man edert allvar, eder flit,
edra framsteg, och se — just derför har man
lika allmänt känt en rättmätig harm öfver det
ättsinniga sjelfsvåld, hvarmed några få helt ny-
igen velat sätta en fläck på eder och lärover-
kets viilförtjenta heder. Gud gifve eder, mina
werrar och vinner, kraft att alltid blifva värdiga
let åtnjutna berömmet och göra skäl för den
samla vackra benämningen: blomman af Sve-
iges ungdom lt
För min egen del ånhåller jag nu blott till slut
tt hos eder få påriikna samma trofasta vilvilja,
om vid Lunds universitet gjort 15 år af min
lefnad lyckliga, jag vill försöka awt förtjena den.