på det feta betet i Tuilerierna, icke ens de för sitt yrke nödvändigaste egenskaperna. När den eländige småningom öfvergafs af sina kamrater i röfvarbandet, så att han fann sig nödsakad att sköta sig på egen hand, röjde han genast att han var hvad han aldrig upphört att vara: ett nöt. 7 Bör jag väl säga det? Då jag läst i min skrift och dervid egnat uppmärksamhet åt de vigtigare stationerna på denna via scelerata, har jag funnit åtskilliga namn på embetsmän, hvilka af Napoleon III erböllo sin värdighet såsom despotisinens verktyg och hvilka icke desto mindre ännu i dag innehafva de mest lysande befattningar. Likasom hr de Roger, som, efter att under kejsardömets tid ha blifvit föremål för den mest föraktfulla kritik i les Chatiments (som nu öppet säljes i boklådorna), förstått ställa så till att han för närvarande bekläder ett af republikens vigtigaste embeten inom kammarrätten, likaså ha måoga domare, som fläckat sin heder genom förpestade domslut, nu efter revolutionen krampaktigt hållit sig fast vid sina embets-stolar, ropande i jämmerlig ton: Beröfva mig äran, men låt mig behålla min plats! Om jag fått råda, skulle jag efter den 5 september ha föreslagit preussarne att gifva dem alla dessa män i utbyte mot några kappar potates. Olyckligtvis har jag endast föga förmått; de ha fått behålla sina platser och jag — lemna min. Henri Rocefort.