Rocheforts Lanterne. Henri Rochefort, hvilken, efter att hafva utträdt från regeringen, för närvarande tjenar såsom simpel soldat vid nationalgardet i Paris, har, såsom bekant, utgifvit en ny upplaga af sin sedan ett par år tillbaka sä beryktade 4Lykta4. I förordet till denna bok framhåller ham huru de sednare händelserna gifvit rätt åt de omdömen han på sin tid fällde i Lanterne och hvilka då af de kejserliga tidningarne bestredos samt af den kejserliga domstolen förklarades brottsliga. Företalet, skrifvet i Rocheforts välbekanta, nog starka stil, har aftryckts i många franska tidningar och torde äfven här lisas med ett visst intresse, hvarföre vi meddela det i öfversättning. Innan jag publicerar dessa blad i mitt hemland — för hvilket de egentligen äro skrifna, ehuru de först utkommo i ett främmande land, der jag under mer än ett års tid vecka efter vecka förde vår vanäras journal, tecknade till minnes kejsardömets nedrigheter — måste jag ödmjuka mig inför allmänheten och allvarligt bedja densamma om förlåtelse. Allt det föraktliga, förruttnade, vanheder liga, som gömmes under de 7,350,000 Jja-sedlar, hvilka framgiogo ur plebiscit-urnorna, anklagar mig ifrigt för våldsamhet. Jag har nyss läst igenom bevisen för mitt klander; jag har jemfört hvad jag sagt med de fasor, som kejsardömet slutligen hopat öfver oss, med det resultat hvartill detsamma ledt, och jag vet icke huru jag skall kunna ursäkta den mildhet, hvartill jag gjort mig skyldig. ; Det är icke intrigörer, icke hycklare, icke ens tjufvar man bör kalla dessa menniskor; för att finna straff nog grymma i förhållande till deras brott måste man söka i japanska lagen, och endast i svartkonstnärernas ordbok kan man finna förbannelser, sådana som de förtjena; Kejsardömet har aldrig varit någon styrelse. De drinkare, som i tjugu års tid njutit af en förhatlig hvila i Tuilerier-palatsets första våning, ha aldrig utgjort någon regering. Nej. du skall icke finna rum i historien, bandit! har Victor Hugo . sagt. Af all denna moraliska och politiska -ruttenhet skall intet annat qvarstanna in ett slags stank som genomträngt våra kläder, en lemning af vanärans ohyra eller despotismens liderlighet. Under sådant förhållande har jag frågat mig om det verkligen var patriotiskt att inför nationens ögon framstäda den dagliga fortgången af denna skamliga sjukdom, hvaraf vi lidit under så läng tid. lUvad som likväl bestämt mig för att göra detta, är det odrägliga uti att låtay verlden förblifva i den tron att 38 millioner menskliga varelser kunnat i tjugu år lefva med bindel för ögonen. När man en gång i framtiden får läsa om detta äfventyr på vägen, som hittills kallats kejsardömet och som skall komma de minst nervösa att utropa: Huru! fransmännen ha uthärdat detta narrspel i mer än tjugufyra timmar? Huru! menniskor som anses för att vara förståndiga ha låtit denne schackrare fästa hederskors på deras bröst? Huru! det har händt en dag, att då denne förrädare afreste under förevändning, att han skulle ställa sig i spetsen för en armå, som han uppgaf att han ämnade använda till Italiens befriande, folket i Paris spände hästarne från hans vagn? — då man en gång, sedan åtskilliga vintrar bredt sina snötäcken öfver våra kullar, läser härom, skall farfadern säga till sina små bleka och öfverraskade barnbarn: Sen på denne gubbe, som nu rörer sig med stapplande steg; han var fordom en bland de förblindade som tecknade sig för ett af Bonaparte beslutadt och garanteradt statslån. Och -den nya generationen skall vägra att tro sina öron; men det synes mig trösterikt att historieskrifvaren då skall kunna svara: I ,, Det är sannt; men läsen les Chatiments, läsen Napoleon le Petit, läsen U Histoire du 2 decembre, läsen äfven la Lanterne, och I skolen erkänna att tvärsigenom Pietris och hans gelikars samtliga klor den allmänna förtrytelsen trängt sig fram och funnit uttryck, värfvande långt borta soldater för det verkliga Frankrike. Det fanns döda, förtviflade, liknöjda, men det fanns också vaksamma som väntade på straffets stund och som med spade, med penna eller med revolver arbetade på vidgandet af det hål, genom hvilket republiken skulle göra sitt inträde. Ingen — jag älskar att tro detta — skall i ; I föreställa sig att jag genom detta utgifvande för andra gången af min Lykta endast velat begagna ett gynnsamt tillfälle att bevisa det jag orättvist blifvit dömd till flerårigt fängelse och många tusen franks böter. Om ni ännu en gång öfverskådar detta panorama, skall ni deri finna några spådomar som slagit in — ack! helt kort efter sedan de uttalades. Må denna påpekning likväl icke uppfattas såsom ett bevis om att jag bland mina förtjenster räknar en viss förnåga att se in i framtiden. Det gifves blott tre sätt, på hvilka dåliga välden ramla: Militär-revolution; Folkuppror; Tlitländsk invagian