afgrundenrs, ja, jag menar afgrundens utanför
dina fönster.
Bor min ärade bror och fordne kollega
under detta låga tak? — stammade Anders
Samuel, nära att sjunka till-jorden af skam
och harm,
Ja, men han är sjelf lika hög för dett —
genmälte kronofogden.
tSara!t — befallde pastorn. — Laga att
kyrkoherden blir befriad från de obehagliga
spåren efter sin olycka. In andans man må-
ste noga bevara också sin yttre renhet.
Ja, men vet pastorn, att släppa till hand-
duk .
talå — afbröt hennes; tusbonde med en
af dessa blickar, dem han sä sällan begagnade,
men som ovilkorligen bjödo lydnad.
Skulle du inte som artig värd åtminstone
tvåla till din gäst liten smula: — frågade
kronofogden satiriskt.
Min bror — invände pastorn lugnt —
låt kyrkoherden gå och två sig ren bäst
han gitter; lycklig han, om han derunder kan
begagna. sitt semvete som spegel.
Nej, det glaset har han spräckt för många
år sen. Ja, vet herr kyrkoherden, när jag
ser herrarne båda tillsammans, så påminner
jag mig ovilkorligen en gammal tafla i en
sakristia, och som föreställer: XFrälsaren, oär
han ultdrifver en djefvulX — Emanuel, skaffa
dig bara en palmqvist i handen.
Men kronofogden tystnade en minut för en