Den litterära pseudonymen Olof Stig har begärt plats för nedanstående, uppgifvande att det icke blifvit infördt i Aftonbladet, till hvars redaktion han gändt skrifvelsen för omkring 14 dagar sedan: Till min stränge recensent i Aftonbladet. Det är faderns -pligt att försvara sitt omyndiga barn, och föliaktligen äfven hans rätt att söka göra det. Mätte det icke förmenas mig att begagna denna rätt. Jag har skaffat till verlden några anspråkslösa rim, en liten bok som jag kallat Trikol. Att flickungen har sina odygder är otvifvelaktigt, men det är omöjligt att tro henne vara så vanartig, att hon verkligen förtjenar de ovänliga snäsor, med hvilka ni, i Aftonbladets litteraturafdelning den 13 dennes, hads hjerta att tillrättavisa henne, stackars liten. Ni måtte ha varit vid förskräckligt dåligt lynne den dagen, herr recensent. Frånvaron af poesi är alltigenom märkbar på det mest ledsamma sätt, och närhärtill kommer en mängd utomordentliga trivialiteter och sökta qvickheter, kan icke en någon gång befintlig fyndighet och ledighet i versbyggnaden försona läsaren med detta missbruk af den Spuudaa formen. — Så lyder den förfärliga domen, som i sin skoningslöshet skulle ha varit rentaf förkrossande, dercest icke den af eder samtidigt lemnade redogörelsen öfvor arbetets innehåll, så uppenbart afveke från dettas såväl anda gom bokstaf, att man måste ant alt ni icke genomläst boken, på sin höjd bl drati den. Nå, derom är icke mycket att säga. Man kan icke hiuna med alit; och dessutom, enär recenserandet ju bland annat bör afse att fista en afböjande eller tilldragando uppmiärksamhet på sitt föremål, torde det vara alldeles klart att lämpligaste tidpunktea för bokrecensionen infaller tran boken blifvit läst. Mig tillskyndas denna gång derjemte en smula tröst af hoppet att ju några af de mitt lilla arbete. tillvitade bristerna möjligen i någon mån kunna vara fyllda på do sidor ni hoppat öfver. Det är således icke deröfver jag beklagar mig. Deremot tycker jag det vara ganska obeskedligt af er awvt banna mig för det att ni funnit hvad jag icke sökt: — qvickheter. Hela min sträfvan har gått ut på att framhålla några af de många maktmissbruk, som, i afseende på qvinnans ställning till mannen och, tack vare fördomen och den råa styrkan, tillvallat Big lagligt burskap och lyckats så tillknyta bindeln för rättvisans ögon, att hon icke förmår skilja mellan lag och rätt. För öfrigt är det ganska sannt att mina stackars Träkol förete en mängd trivialiteter, såvida detta ord får öfversättas med hvardagligheter, men hvems är felet? Att män misshamdla sina hustrur och lagligen förskingra deras ogendom, att sönerna gynnas på döttrarnes bekostnad, att qvinnorna inalles af lag och bruk tillfogas allehanda oförrätter, äro tyvärr ledsamma hvardagligheter; men icko kan dera3 tillvaro gerna läggas mig ensam tilllast. Vore det så, så skulle de snart vara afhulpna. Icke heller har jag trott mig missbruka den bundna formen med att använda ottare rime för min framställning om det orättvisa, onaturliga tvång, hvarmed qvinnan är bunden under mångfaldiga, både lagliga och icke lagliga former... Rim äro rim och torde vara berättigade, äfven om de icke göra anspråk på att vara poetiska. Till sist änvu ett klagomål, som jag vet att ni skall hjerta. Det enda lilla, halft uppmuntrande ord ni skänker mig är öfver versbygguaden. Desto kännbarare är det mig, att ni, i den stans ni citerat såsom prof, öfverhoppat en stafvelze och såmedelst icke ailenast tillagt mig en fullkomlig omeniog, utan äfven fram ställt mig såsom sämra versbyggare än jag är. Stockholm den 18 december 1870. Olof Stig. FISEN EERO BRATE TS TS ENN SERA DOT ANSE T ONT SETAAA LDS