ungar; nu skall jag lägga dem på ett stille,
hvarest ingen skall söka dem.
Måovgfaldiga andra exempel på hundens för-
måga af öfverläggning skulle kunna anföras,
men jag vill ej vara vidlyftig. Om räfvens
Histighet, eller tankeförmåga, har jag förr an-
fört flera bevis och får hänvisa till dem. Att
icke heller haren saknar förmåga att ställa
klokt till för sig ibland, vet man ock. Se här
korteligen ett exempel: i trakten af Tidan, i
Westergötland, hade en hare flera gånger jia-
gats, men alltid tappats på samma ställe.
Detta förekom öfverraskande, hvarför en föl-
jande gång en afjiägarne fattade posto i samma
trukt. Det var vid stranden af Tidan. Haren
xom mycket riktigt dit; jägaren lät honom
passera, hvarefter haren först med ett väldigt
hopp sprang ut i ån och derefter simmade till
andia stranden samt tryckte i en albuske.
När man nu vet, att haren i allmänhet skyr
att ge sig ut i vatten, så kan detta hans be-
teende ej förklaras annorlunda än såsom en
öfverläggning att genom ett ovanligt medel
söka rädda sig. Det hade också lyckats ho-
nom flera gåvger; att han den gängen blef
öfverlistad af en ännu slugare och fick släppa
till lifvet, ändrar ej saken.
Kreaturens suckau, i synnerhet hästars
suckande, när de ansträngas med tunga lass,
hvem har ej hört den samma? Hon är en
mot menniskan riktad förebråelse, vältalig nog,
om vi blott påminna oss hvad våra egna 3uc-
kar betyda.
Afven hos fåglarne upptäcker man många
drag af beräkning och öfverläggning. — at
en koltrast, som jag har i bur, lät jag en gång
förfärdiga en annan bur af ståltrådsgaller, så
att hans spillning kunde falla igenom ned i
en under stående låda. Nu är hans beteende
det, när han får ett köttstycke eller något
annat, som han ej kan svälja helt, att han
låter det falla till burens golf och der styc-
kar sönder det. Så skulle han ock göra för-
sta gången han i den nya buren fick ctt stycke
ost. Men det nya golfvet var ej sådant som
det gamla, hvarför ostbiten föll igenom och
ned i lådan, som stod så djupt inunder, att
han ej med näbben kunde nå sitt tappade
byte. Der satt nu rhin koltrast och tittade på
ostbiten, som han ej kunde nå, och uttryckte
sin förargelse medelst täta vippningar med
stjerten, under det iag stod och såg på. Jag
gaf honom nu ett annat oststycke, som lika-
ledes ej kunde sväljas helt. Huru gjorde han
då? Lade han det å nyo på gallret? O nej,
dertill var han för slug. Först höll han det
en stund i näbben under det han funderade,
hvarefter han bar det till sin tallrick. Der
hage Shan det i säkerhet och kunde vu i all-
sköns lugn hugga biten i stycken. Sådant
kallar jag icke instinkt, ty det är helt enkelt
eftertanke och öfverläggning ). Djuren draga
Isrdamar af erfarenheten, lika väl som vi
Bjelfva,
) Rörande starens tankeförmåga, läser man
i Cabanis Journal fär Örnitbhologie, 1869, sid.
2735 Sljande meddelande af baron A. Hoyningen-
Huene;
viu ett tilltälle, då träd och mosshögar, m. m.
inom mitt fågelhus skulle omrustas, påträffades
under en mosshög en hop myror, hvilka kommit
in, då myrlarver under sommaren infördes till föda
åt fåglarne. Knappt hade de små djuren blifvit
blottade och röjda, förr än flera at fågelhusets in-
vånare, beckasiner, rotglar och trastar angrepo
och med frisk matlust spisade dem. Stararne, som
också skyndade till, gjorde myrorna intet för när,
men togo dem med nibbarne. Med förvånande
behändighet stucko de nu in myrlarverna, här och
der mellan fjädrarne, men i synnerhet på öfver-
pumpen. Myrorna föllo dock snart ned på mar-
en, helst de, såsom alltid ir fallet höstetid, voro
matta och tröga. 1
Stararne gjorde om försöken, upplockade änka
myrorna och stucko in dem, men myrorna föllo
ter ned och kriilade undan till sina gamla göm-
gtiällen. Med utspirrade näbbar genomletade då
Btararne allt som låg på golfvet ock följde my-
Forna till deras doldaste smygvrår.
Jag finner ingen annan förklaring af stararnes
beteende, än att dessa ville försöka attgenom my-
rornas tillbjelp befria sig från de pafuasiter, som
höllo till i deras fjäderklädnad.