ungar; nu skall jag lägga dem på ett stille, hvarest ingen skall söka dem. Måovgfaldiga andra exempel på hundens förmåga af öfverläggning skulle kunna anföras, men jag vill ej vara vidlyftig. Om räfvens Histighet, eller tankeförmåga, har jag förr anfört flera bevis och får hänvisa till dem. Att icke heller haren saknar förmåga att ställa klokt till för sig ibland, vet man ock. Se här korteligen ett exempel: i trakten af Tidan, i Westergötland, hade en hare flera gånger jiagats, men alltid tappats på samma ställe. Detta förekom öfverraskande, hvarför en följande gång en afjiägarne fattade posto i samma trukt. Det var vid stranden af Tidan. Haren xom mycket riktigt dit; jägaren lät honom passera, hvarefter haren först med ett väldigt hopp sprang ut i ån och derefter simmade till andia stranden samt tryckte i en albuske. När man nu vet, att haren i allmänhet skyr att ge sig ut i vatten, så kan detta hans beteende ej förklaras annorlunda än såsom en öfverläggning att genom ett ovanligt medel söka rädda sig. Det hade också lyckats honom flera gåvger; att han den gängen blef öfverlistad af en ännu slugare och fick släppa till lifvet, ändrar ej saken. Kreaturens suckau, i synnerhet hästars suckande, när de ansträngas med tunga lass, hvem har ej hört den samma? Hon är en mot menniskan riktad förebråelse, vältalig nog, om vi blott påminna oss hvad våra egna 3uckar betyda. Afven hos fåglarne upptäcker man många drag af beräkning och öfverläggning. — at en koltrast, som jag har i bur, lät jag en gång förfärdiga en annan bur af ståltrådsgaller, så att hans spillning kunde falla igenom ned i en under stående låda. Nu är hans beteende det, när han får ett köttstycke eller något annat, som han ej kan svälja helt, att han låter det falla till burens golf och der styckar sönder det. Så skulle han ock göra första gången han i den nya buren fick ctt stycke ost. Men det nya golfvet var ej sådant som det gamla, hvarför ostbiten föll igenom och ned i lådan, som stod så djupt inunder, att han ej med näbben kunde nå sitt tappade byte. Der satt nu rhin koltrast och tittade på ostbiten, som han ej kunde nå, och uttryckte sin förargelse medelst täta vippningar med stjerten, under det iag stod och såg på. Jag gaf honom nu ett annat oststycke, som likaledes ej kunde sväljas helt. Huru gjorde han då? Lade han det å nyo på gallret? O nej, dertill var han för slug. Först höll han det en stund i näbben under det han funderade, hvarefter han bar det till sin tallrick. Der hage Shan det i säkerhet och kunde vu i allsköns lugn hugga biten i stycken. Sådant kallar jag icke instinkt, ty det är helt enkelt eftertanke och öfverläggning ). Djuren draga Isrdamar af erfarenheten, lika väl som vi Bjelfva, ) Rörande starens tankeförmåga, läser man i Cabanis Journal fär Örnitbhologie, 1869, sid. 2735 Sljande meddelande af baron A. HoyningenHuene; viu ett tilltälle, då träd och mosshögar, m. m. inom mitt fågelhus skulle omrustas, påträffades under en mosshög en hop myror, hvilka kommit in, då myrlarver under sommaren infördes till föda åt fåglarne. Knappt hade de små djuren blifvit blottade och röjda, förr än flera at fågelhusets invånare, beckasiner, rotglar och trastar angrepo och med frisk matlust spisade dem. Stararne, som också skyndade till, gjorde myrorna intet för när, men togo dem med nibbarne. Med förvånande behändighet stucko de nu in myrlarverna, här och der mellan fjädrarne, men i synnerhet på öfverpumpen. Myrorna föllo dock snart ned på maren, helst de, såsom alltid ir fallet höstetid, voro matta och tröga. 1 Stararne gjorde om försöken, upplockade änka myrorna och stucko in dem, men myrorna föllo ter ned och kriilade undan till sina gamla gömgtiällen. Med utspirrade näbbar genomletade då Btararne allt som låg på golfvet ock följde myForna till deras doldaste smygvrår. Jag finner ingen annan förklaring af stararnes beteende, än att dessa ville försöka attgenom myrornas tillbjelp befria sig från de pafuasiter, som höllo till i deras fjäderklädnad.