omkring i staden. På ett kafg samtalade de emellertid på tyska, hvilket togs mycket illa upp af den innevarande publiken. De sågo sig plötsligt hotade af en ursinnig mängd och kunde med knapp nöd rädda sig. De beklagade sig häröfver hos Trochu, men han förklarade att han icke kunde ansvara för någonting och föreslog dem att frigifva dem ur Paris, om de ville gifva sitt hedersord på att åter der inställa sig, om man icke från tyska sidan i utbyte inskickade fyra franska officerare. De afgåfvo detta löfte och fördes i säkerhet utom de franska förposterna, der de äfven återfingo sina vapen. Saken inrapporterades till stora högqvarteret och de fingo snart mottaga underrättelse om att utvexlingen var antagen och fyra franska officerare frigifoa. De tyska officerarne eskorterades öfverallt af en Högre fransk officer och man lät dem väl företrädesvis se och höra, hvad man önskade att de sedan skulle berätta. Lå x ok Mobilerna från Bretagne. Från lägret vid Conlie skrifves den 15 december till Daily News: Togen kan förneka bretagnarnes mod. Under det nu pågående, för Frankrike så olyckliga Kriget, ha de spelat en hedrande och vigtig rol. Af: de 75 mobilzardesbataljoner från landsorten, som nu deltaga i Paris försvar, har Bretagne lemnat 25, och vid alla tillfallen ha dessa stridt tappert. Till den grad ha de gjort sig beundrade af parisarne, att dessa, så snart någon mobilgardist synnerligen utmärker sig, genast taga för afgjordt att ban är en bretagnare. I de stora utfallen från Paris togo de en verksam del. Vi veta med hvilket hjeltemod Bois-Briand, som förde befälet öfver mobilgardisterna från Finisterre, stupade vid anfallet mot THay (den 29 nov.), under det han ropade framåt, framås! till sitt folk. Och han är icke det enda exemplet på bretagnisk tapperhet; om sådana talar man öfverallt. Måvga af de för närvarande le dande männen i Frankrike — bland dem Trochu, Glais-Bizoin, Keratry och Charrette, befälhafvaren öfver de påfliga zuaverna — äro från Bretagne, som nu torde intaga det främsta rummet bland de franska provinserna. Under det att 1 de södra departementen mobilgardisterna ännu icke utkallats till aktiv tjenstgöring, äro de bretagniska mobilgardisterna i tusental samlade i lägret vid Conlie, färdiga att strida för sitt fosterland. Det är ev stad i Gascogne — som hr Gambetta väl känner, ty han är född i densamma — der mobilgardisterna och de mobiliserade nationalgardisterna, genom en särskild gunst väpnade med chassepotgevär, fortfarande vänta på order att marschera. Hvarför denna gunst bevisats dem, kan hr Gambetta, hvilkens födelseort är Cahors. tvifvelsutan förklara. I många delar af sydvestra Frankrike vänta icke blott mobilgardister och mobkiliserade nationalgardister på uppbrottsorder, utan städerna äro fulla af linietrupper, som regeringen icke synes veta hvad hon skall göra med. Medan den republikanska södern, sålunda lefver i ett visst lugn, synbarligen föga bekymrad för Frankrikes öde, skickar det monarkiska Bretagne sina söner att dö för republiken. Kontrasten är slående. De unga gascognarne lefva och röra sig fortfarande På gatorna och kafeerna i siv födelsebygds städer. Men de unga bretagnarne äro ute i kriget, utsatta för det omilda vädret och fältlifvets alla vedermödor och försakelser, efter hyad jag sjelf haft tillfälle se under mitt besök i Coniie. x x Förpost-tjensten. Ur ett bref från en soldat, dateradt Sarcelles den 12 december, hemta vi följande ganska åskådliggörande skildring af förposttjensten utanför Paris: Jag vill beskrifva för dig en förposttjenst; hvari jag redän första dagen måste deltaga. Framför byn Sarcelles, der vi äro, ha åt Paris-sidan till djupa grafvar blifvit gräfda och en vall uppförts, bakom hvilken personer af vanlig längd äro skyddade mot fiendtliga kulor. Ungefär 100 steg längre fram äro bar: rikader anbragta snedt emot hvarandra på Bj . CJ detta vis B. så att fiendens framträngande derigenom kan hindras; ett stycke framför dessa barrikader stå åter på begge sidor om vägen batterier i fördjupningar. Dn 2 rr Oo CO 117 mm oo KE