det förfärliga drama, för hvilket det sköna Frankrikes jord sedan fem månader varit skådeplatsen. Men vi vända rysande blicken från dessa scener, hvilka man åtminstone under dessa fridens och de stilla fröjdernas dagar så gerna söker, om möjligt, glömma... En så liflig jul som denna ha vi ej upplefvat på flera år — en helt naturlig följd af ett godt år, hvars välsignelser återverka i alla riktningar. Boedar och butiker ha dagarna före helgen varit öfverlastade, icke allenast af varor, utan också af köpare, stadsbud och andra bud, civila och uniformerade, fruntimmer i sjalett och vinterhufva korsade hvarandra julaftonen i alla riktningar, belastade med störreoch mindre paket i alla upptänkliga former och innehållande — ja, hvad veta vi? men sannolikt mer och mindre dyrbara, mer och mindre välkomna julklappar. Ett temligen rundligt snöfall, dels tidigt på morgonen, dels på qvällen af lördagen, gjorde väl väglaget litet tyngre för de många gående, men var föröfrigt endast egnadt att trycka den rätta, nordiska prägeln på det hela och medförde dessutom ett ypperligt slädföre till stor glädje för åkande, åkare, hyrkuskar och — utvärdshusen, som under helgdagarna haft den lifligaste freqvens. Apropå värdshus, så finnes det en klass i samhället, som onekligen under julen är mycket vanlottad,; och det är den ogifta arbetaren; med bedröfvelse ser man honom vanligen fira sin julafton på — krogen. Ett glädjande tidens tecken är dock att antalet öfverlastade med icke så obetydlig procent understiger föregående årens. De för mycket glada representerades i år hufvudsakligast af de s. k. fgemena af garnisonen och arbetsbjon. Juldagsmorgonen var det redan tidigt lif och rörelse på gatorna: det var de af tusentals ljus skimrande templen, dit man styrde sina steg för att i den tidiga morgonstunden lofprisa och tacka den högste gifvaren af all god gåfva — och för att se på de många ljusen och de många menniskorna... Äfven det gamla Solnatemplet blef icke bortglömdt, långt derifrån, ty minst dubbelt så många som det kunde rymma hade infunnit sig. De festa af stadens kyrkor voro äfven fyllda, dock icke Jakobs och Katolskan; i den sistnämda hade endast en publik af fyra personer eller så infunnit sig. De som befolka våra många barmhertighetsinrättningar voro som vaaligt ihågkomna och fingo hvar och en i sin stad och i sin mån glädja sig åt julen. Allmänna och frimurarebarnhuset och Tysta skolans m. fl. barn fröjdades åt granar, jullekar, d:o bullar och — det bästa af allt — julklappar, hvilka lottades ut såsom i en del familjer är brukligt. Äfven fattighusens invånare påmintes genom en rikligare upplysning och en rundligare måltid om forna, lyckligare tider och julhelgen. På tal om de fattiga, få vi icke förbigå den utdelning af julbullar, som genom klädeshandlaren Eliassong8 frikostighet var anordnad i huset nr 8 Skärgårdsgatan: det var en syn, som gjorde en godt in i själen att se den belåtenhet, med hvilken denna massa af mer eller mindre behöfvande mottogo hr Eliassons goda bullar, hvilka kanske blefvo mången hungrigs enda julfröjd. Det var en liten välgörenhet i stort! Julen på hofvet var naturligtvis tystare än annars i följd af den nära förlust, som nyligen drabbat vår drottning. Den k. familjen var emellertid samlad hos enkedrottningen och julklappar lära vankats i mängd. Teatrarna voro som vanligt fulla och biljetter rönte så stark efterfrågan att tillgången ej kunde fylla behofyet. Öfriganöjen (skridskoåkning icke minst) voro ock flitigt anlitade. Julen är den ena af de tvenne högtider, då äfven fattigman smakar lifvets fröjder. Ordensdekoration. Till kommendör af mnordstjerneorden har envoyå extraordinaire och ministre plånipotentiaire vid