det förfärliga drama, för hvilket det sköna
Frankrikes jord sedan fem månader varit
skådeplatsen. Men vi vända rysande blic-
ken från dessa scener, hvilka man åtmin-
stone under dessa fridens och de stilla fröj-
dernas dagar så gerna söker, om möjligt,
glömma...
En så liflig jul som denna ha vi ej upp-
lefvat på flera år — en helt naturlig följd
af ett godt år, hvars välsignelser återverka
i alla riktningar. Boedar och butiker ha da-
garna före helgen varit öfverlastade, icke alle-
nast af varor, utan också af köpare, stadsbud
och andra bud, civila och uniformerade, frun-
timmer i sjalett och vinterhufva korsade hvar-
andra julaftonen i alla riktningar, belastade
med störreoch mindre paket i alla upptänkliga
former och innehållande — ja, hvad veta vi?
men sannolikt mer och mindre dyrbara, mer
och mindre välkomna julklappar. Ett temligen
rundligt snöfall, dels tidigt på morgonen,
dels på qvällen af lördagen, gjorde väl väg-
laget litet tyngre för de många gående, men
var föröfrigt endast egnadt att trycka den
rätta, nordiska prägeln på det hela och
medförde dessutom ett ypperligt slädföre
till stor glädje för åkande, åkare, hyrkuskar
och — utvärdshusen, som under helgdagarna
haft den lifligaste freqvens. Apropå värds-
hus, så finnes det en klass i samhället, som
onekligen under julen är mycket vanlottad,;
och det är den ogifta arbetaren; med be-
dröfvelse ser man honom vanligen fira sin
julafton på — krogen. Ett glädjande ti-
dens tecken är dock att antalet öfverlastade
med icke så obetydlig procent understiger
föregående årens. De för mycket glada
representerades i år hufvudsakligast af de
s. k. fgemena af garnisonen och arbets-
bjon.
Juldagsmorgonen var det redan tidigt lif
och rörelse på gatorna: det var de af tu-
sentals ljus skimrande templen, dit man
styrde sina steg för att i den tidiga mor-
gonstunden lofprisa och tacka den högste
gifvaren af all god gåfva — och för att se
på de många ljusen och de många menni-
skorna... Äfven det gamla Solnatemplet
blef icke bortglömdt, långt derifrån, ty minst
dubbelt så många som det kunde rymma
hade infunnit sig. De festa af stadens
kyrkor voro äfven fyllda, dock icke Jakobs
och Katolskan; i den sistnämda hade en-
dast en publik af fyra personer eller så in-
funnit sig.
De som befolka våra många barmhertig-
hetsinrättningar voro som vaaligt ihågkomna
och fingo hvar och en i sin stad och i sin
mån glädja sig åt julen. Allmänna och
frimurarebarnhuset och Tysta skolans m.
fl. barn fröjdades åt granar, jullekar, d:o
bullar och — det bästa af allt — julklappar,
hvilka lottades ut såsom i en del familjer är
brukligt. Äfven fattighusens invånare påmin-
tes genom en rikligare upplysning och en
rundligare måltid om forna, lyckligare ti-
der och julhelgen. På tal om de fattiga,
få vi icke förbigå den utdelning af julbul-
lar, som genom klädeshandlaren Eliassong8
frikostighet var anordnad i huset nr 8 Skär-
gårdsgatan: det var en syn, som gjorde en
godt in i själen att se den belåtenhet, med
hvilken denna massa af mer eller mindre
behöfvande mottogo hr Eliassons goda bul-
lar, hvilka kanske blefvo mången hungrigs
enda julfröjd. Det var en liten välgörenhet
i stort!
Julen på hofvet var naturligtvis tystare
än annars i följd af den nära förlust, som
nyligen drabbat vår drottning. Den k. fa-
miljen var emellertid samlad hos enkedrott-
ningen och julklappar lära vankats i mängd.
Teatrarna voro som vanligt fulla och bil-
jetter rönte så stark efterfrågan att till-
gången ej kunde fylla behofyet. Öfriganö-
jen (skridskoåkning icke minst) voro ock
flitigt anlitade. Julen är den ena af de
tvenne högtider, då äfven fattigman smakar
lifvets fröjder.
Ordensdekoration. Till kommen-
dör af mnordstjerneorden har envoyå extra-
ordinaire och ministre plånipotentiaire vid