Drag ur L. v. Beethovens lif; Iafseende på sättet, hvarpå Beethoven upptäckte att hans hörsel, som redin var svag, började aftaga på ett högst oroande sätt, berättar Roll följande: En vacker sommardag företog B., åtföljd af sin elev, den senare Bå bekante Ferd. Lies, en af sina vanliga spatserturer. Då de mot aftonen voro på hemvägen, frågade B., plötsligt uppryckt ur sina grubblande tankar, ät hvilka han i Guds fria natur vanligen plägade öfverlemna sig, hvarför Ries var så tyst. Jag tiger, emedan jag hör, svarade denne. Och hvad hör du på? frågte B. — Jag hör herden der vid skogen, som blåser på sin rörflöjt. — Beethoven lyssnade. Jag hör inte en enda ton! sade han slutligen, du måste misstaga dig. — Nej, svarade Ries, som blef mycket förvånad, han hörs ju mycket tydligt, ser ni inte herden? — Jo, honom ser jag nog, jag ser till och med att han håller flöjten vid munnen... tyst!... Låt mig lyssna ännu en gång! — En paus inträdde. Plötsligt bredde sig en dödslik blekhet öfver miästarens drag, och hans unge elev, som visste att hans älskade lärare någon tid lidit af mindre god hörsel och som gissade den förfärliga upptäckt denne hade gjort, bleknade äfvenledes. I sin bestörtning yttrade han med darrande stämma, oaktadt han ännu hörde herdeflöjten: Jag tror att vår konstnär upphört att blåsa. Beethoven svarade icke ett ord. Han var blek som döden, stora svettdroppar runno ned från hans panna och hans ögon hade ett vildt uttryck. Slutligen utbrast han: Beethoven, Beethoven, tonernas man; du hör intet, du blir döf; — och sedan han gifvit Ries ett tecken, skyndade han hem. Beethovens döfhet tilltog alltiemt och blef slutligen fullständig; men det oaktadt fortfor B. att vara enväldig på musikens område. Då den stora furstekongressen samlades i Wien 1814, gaf stadens magistrat bland de många festligheterna en storartad konsert, af hvilken anledning Beethoven måste komponera musiken till en af dr Weissenbach författad festkantat, och utom denna upptog programmet Beethovens A-dur symfoni och hansstorartade komposition Wellingtons seger vid Vittoria. Alla de främmande furstarne äfvensom det österrikiska kejsarparet voro närvarande; förtjusningen var utomordentlig, och symfonien helsades med stormande bifall, men mästaren, skaparen af dessa toner, hörde. ingenting, och då efter slaget vid Vittoria kompositören framropades, hörde han det ej, utan vände ryggen åt publiken. Han stod orörlig och försjunken i djupa tankar. Publiken, som ej kunde fatta, att skaparen af ett sådant mästerverk var stendöf, fertfor att ropa: Beethoveri! Beethoven! Kapellmästaren Umlauf ropade i hans öra: vänd er om och tacka publiken! men han hörde icke heller detta. Då fattade Umlauf honom förtviflad i båda armarne och vände honom mot salongen. Denna scen hade en gripande verkan på de närvarande, hvilka nu fattade den stora olycka, som drabbat tondiktaren, och liksom gripna af en gemensam tanke, reste sig alla, kejsare, konungar och furstar, för att på detta sätt hylia den berömde mannen.