Drag ur L. v. Beethovens lif;
I- afseende på sättet, hvarpå Beethoven
upptäckte att hans hörsel, som redin var
svag, började aftaga på ett högst oroande
sätt, berättar Roll följande: En vacker som-
mardag företog B., åtföljd af sin elev, den
senare Bå bekante Ferd. Lies, en af sina van-
liga spatserturer. Då de mot aftonen voro på
hemvägen, frågade B., plötsligt uppryckt ur
sina grubblande tankar, ät hvilka han i Guds
fria natur vanligen plägade öfverlemna sig,
hvarför Ries var så tyst. Jag tiger, eme-
dan jag hör, svarade denne. Och hvad hör
du på? frågte B. — Jag hör herden der vid
skogen, som blåser på sin rörflöjt. — Beetho-
ven lyssnade. Jag hör inte en enda ton!
sade han slutligen, du måste misstaga dig. —
Nej, svarade Ries, som blef mycket för-
vånad, han hörs ju mycket tydligt, ser ni
inte herden? — Jo, honom ser jag nog, jag
ser till och med att han håller flöjten vid
munnen... tyst!... Låt mig lyssna ännu en
gång! — En paus inträdde. Plötsligt bredde
sig en dödslik blekhet öfver miästarens drag,
och hans unge elev, som visste att hans äl-
skade lärare någon tid lidit af mindre god
hörsel och som gissade den förfärliga upptäckt
denne hade gjort, bleknade äfvenledes. I sin
bestörtning yttrade han med darrande stämma,
oaktadt han ännu hörde herdeflöjten: Jag tror
att vår konstnär upphört att blåsa. Beetho-
ven svarade icke ett ord. Han var blek som
döden, stora svettdroppar runno ned från
hans panna och hans ögon hade ett vildt ut-
tryck. Slutligen utbrast han: Beethoven,
Beethoven, tonernas man; du hör intet, du
blir döf; — och sedan han gifvit Ries ett tec-
ken, skyndade han hem. Beethovens döfhet
tilltog alltiemt och blef slutligen fullständig;
men det oaktadt fortfor B. att vara enväldig
på musikens område.
Då den stora furstekongressen samlades i
Wien 1814, gaf stadens magistrat bland de
många festligheterna en storartad konsert, af
hvilken anledning Beethoven måste komponera
musiken till en af dr Weissenbach författad
festkantat, och utom denna upptog program-
met Beethovens A-dur symfoni och hansstor-
artade komposition Wellingtons seger vid
Vittoria. Alla de främmande furstarne äf-
vensom det österrikiska kejsarparet voro när-
varande; förtjusningen var utomordentlig, och
symfonien helsades med stormande bifall, men
mästaren, skaparen af dessa toner, hörde. in-
genting, och då efter slaget vid Vittoria
kompositören framropades, hörde han det ej,
utan vände ryggen åt publiken. Han stod
orörlig och försjunken i djupa tankar. Publi-
ken, som ej kunde fatta, att skaparen af ett
sådant mästerverk var stendöf, fertfor att ropa:
Beethoveri! Beethoven! Kapellmästaren Umlauf
ropade i hans öra: vänd er om och tacka
publiken! men han hörde icke heller detta.
Då fattade Umlauf honom förtviflad i båda
armarne och vände honom mot salongen.
Denna scen hade en gripande verkan på de
närvarande, hvilka nu fattade den stora olycka,
som drabbat tondiktaren, och liksom gripna
af en gemensam tanke, reste sig alla, kejsare,
konungar och furstar, för att på detta sätt
hylia den berömde mannen.