honom. — Kan man se någonting mera
komiskt än den här lilla gubbsprätten? — Ser
du så öfversållad han är med ordnar, han ser
ut som ett ambulatoriskt leksaksmagasin. Se,
så han sträcker på de smala benen, och så
han pöser! Bestämdt tänker han sig till att,
att ga-gala litet för oss. Ska vi se efter om
han har några krachaner på ryggen, ty på
bröstet har han ingen ledig plats. Nej, den
der, han riktigt roar mig, den der skulle jag
vilja fara omkring och visa för pengar.
SMen är du alldeles galen? Så skratta då
inte! Det är just oss han betraktar. Han
är alldeles en rage för dina satiriska blickar.
Nå, fn — svarade bror Augast lugnt. —
(Jag var så i farten att beskåda honom, att
jag tog honom för en aktör, och mej sjelf för
en spektatör. Men inte kan han se mig, han
har ju bara ett par små pepparkorn der ögo-
nen skuile sitta. Nej, den der, han riktigt
roar mig.
Och ännu en gång skrattade vår författare
på det hjertliga sätt som för henom var —
vi säga med smärta var så egendomligt.
Men påfågelsmannen syntes alldeles ursin-
nig, han struttade fram och åter i närheten
af de båda svenskarne, på hvilka han kastade
utmanande blickar, som tycktes säga: Jag
förstår inte ert barbariska språk, men jag
förstår af era miner att det är åt mig ni ha
roligt, oförskämde.
Dock ju mera den lille utstyrde gubben