Sann storhet bor ej blott på höjderna af lifvet: Från Upsala skrifves till oss: Vaktmästaren vid Westmanlånds och Dala nation i Upsala, akademi-kursora Lars Fredrik Lundberg, följdes i går, den 21 december, af nämnda nations medlemmar till grafven. Hvilken kärlek ock aktning den bortgångne under sin trettiofemåriga exemplariska tjenstetid förstått att tillvinna sig af äldre och yngre bevittnas bäst deraf, att icke blott nationen bekostade hans begrafning, vid hvilken en stor del af akademistatens lärare voro närvarande, utan ock af de varmbjertade versar, hvilka, författade af professor Bötti ger, utdelades bland gästerna. En dubbelqvartett afsjöng vid grafven den vackra salmen 452, och professor Torn, som förrättade begrafningen, tolkade på sitt vältaliga sätt den gamles många dygder. Vi anföra af.professor Böttigers versar följande: Hvem är den gamle vandrarn, som nu sin bana a fyllt? Är det en mäktig vis, hvars ur: har stannat? En spira har han burit,. men den var tjonstens skylt; Det är en ärlig man, och intet annat. d Han tjenade de unga, han deras sorger bar, För dem han gick de många tunga fjäten. Han tjenade ej endast, han var dem som en far, Och det är icke så man blir förgäten. Han såg de unga komma, han såg dem gå igen Och säg dem följas utaf ännu yngTtTe, Men blef uppå sin vaktpost och åldrades på den, Med hjertat lika varmt, fast stegen tyngre. De lärda fädrens portvakt, han fick vid dörren stå, Och ödmjuk såg han in och ut dem tåga; Men tänka klart och redigt det kunde han också, Och kärnsund var hans dom i hvarje fråga. Hvem mins ej detta hufvud, som nyss sin hvila Det uttrycksfulla under gråa locken? Hvem säg ej upp med aktning! till denna rygga ick, Till denne ärans man i arbetsrocken? Hvad mer, om: ingen grafvård den taffyd visa i skall, Der, trött af vägen. nu han sofver stilla. Hans storhet blir dock alltid att hafva fn sitt å Och: varit trogen äfven i det lilla: