Sann storhet bor ej blott på höjderna
af lifvet:
Från Upsala skrifves till oss:
Vaktmästaren vid Westmanlånds och Dala
nation i Upsala, akademi-kursora Lars Fre-
drik Lundberg, följdes i går, den 21 de-
cember, af nämnda nations medlemmar till
grafven. Hvilken kärlek ock aktning den
bortgångne under sin trettiofemåriga exempla-
riska tjenstetid förstått att tillvinna sig af
äldre och yngre bevittnas bäst deraf, att icke
blott nationen bekostade hans begrafning, vid
hvilken en stor del af akademistatens lärare
voro närvarande, utan ock af de varmbjertade
versar, hvilka, författade af professor Bötti
ger, utdelades bland gästerna. En dubbel-
qvartett afsjöng vid grafven den vackra salmen
452, och professor Torn, som förrättade be-
grafningen, tolkade på sitt vältaliga sätt den
gamles många dygder. Vi anföra af.professor
Böttigers versar följande:
Hvem är den gamle vandrarn, som nu sin bana
a fyllt?
Är det en mäktig vis, hvars ur: har stannat?
En spira har han burit,. men den var tjonstens
skylt;
Det är en ärlig man, och intet annat. d
Han tjenade de unga, han deras sorger bar,
För dem han gick de många tunga fjäten.
Han tjenade ej endast, han var dem som en far,
Och det är icke så man blir förgäten.
Han såg de unga komma, han såg dem gå igen
Och säg dem följas utaf ännu yngTtTe,
Men blef uppå sin vaktpost och åldrades på den,
Med hjertat lika varmt, fast stegen tyngre.
De lärda fädrens portvakt, han fick vid dörren stå,
Och ödmjuk såg han in och ut dem tåga;
Men tänka klart och redigt det kunde han också,
Och kärnsund var hans dom i hvarje fråga.
Hvem mins ej detta hufvud, som nyss sin hvila
Det uttrycksfulla under gråa locken?
Hvem säg ej upp med aktning! till denna rygga
ick,
Till denne ärans man i arbetsrocken?
Hvad mer, om: ingen grafvård den taffyd visa
i skall,
Der, trött af vägen. nu han sofver stilla.
Hans storhet blir dock alltid att hafva fn sitt
å
Och: varit trogen äfven i det lilla: