Re on förneka allt, och att med nya bibelspråk förblända sin församling. Men hans bref till Gundla? Olycksaliga oförsigtighet! Detta bref var ju så godt som ett halft bevis. Tovenius vred sig sömnlös på sin bädd, och genomgick i tankarne de många år han lyckats dupera sin församling, hvilken i sin själasörjare såg ett aggregat af alla menskliga dygder. Han tänkte med raseri på de vapen, som hans medtäflare, pastor Hjort, fått i sina händer, och mot hvilka Tovenii förmenta fromhet och helighet stodo alldeles nakna och blottade, och i sitt hjerta svor han ve och förbannelse såväl öfver kronofogden, hvilken lockat honom att förgå sig, som öfver Hjorten, hvilken hade en så tjusande dotter. Gundla och hennes bröder kommo lyckligen hem, och mottogos af den orolige fadrens öppna famn, Sedan den unga flickan berättat allt. och visat skrymtarens bref, öfverhopade hon den älskade fadren med tusende frågor. När hon slutligen erfor, att han, tvärtemot hvad kyrkoherden antydt om hemliga anklagare, sjelf gifvit sin såkallade otro till pris åt konsistorii domslut, och att han var fast besluten till att lemna den idylliska komministergården, ville Gundla icke på nägra vilkor öfvergifva den betryckte fadren, utan genast skrifva ett återbud till fröken v. Dörben. Nu har jag ju ytterligare skäl att till