slutligen, i det hon drog sig undan förtrolig-
heten, och sökte genomborra hycklaren med
sina eldiga blickar. — Och ni vågar säga
allt detta åt mig, utan att sjunka till jorden
af blygsel? Ni, en Herrans tjenare, som så
oförtäckt prisar era egna dygder och förtjen-
ster, då ni i stället borde rodna för cra laster,
ni fördömer och anklagar en man, sådan som
min far, och vill med er falska iära öfver-
skygga hans obefläckade heder. Fruktar ni
då inte, att Herren Gud skulle kunna låta
den här öfverhängande klippan falla ned och
krossa er midt under ert syndiga tall!
Seså, seså! BUif ej så häftig, förstå mig
rätt! Er vrede gör er dubbelt vacker, vet ni
det, mamsell Gundla? Vet ni, att jag tänkt
på er, drömt om er nu i tre dagar och tre
nätter, alltsen era behag tände en okänd eld
i min själ. Ni måste rädda er far från att
bli en skam för alla, som hittills blifvit be-
dårade af honom, y det beror på min hand
om prestkappan skall få sitta qvar eller inte
på hans axlar. Ni måste bli min hustru, ty
annars förlorar jag förståndet. Ja, Gundla,
jag säger med Salomo: Dina läppar äro så-
som ett rosenfärgadt snöre och ditt talljufve-
ligt, dina kinder såsom skörden på granat-
äpplet, emellan dina lockar.
Gundla hade rest sig upp och blickade med
outsägligt förakt ned på den prestman, som
icke skydde att begagna skriftens heliga ord
för att måla sina orena känslor.