bröder försökt en upptäcktsresa in i dess lockande djup. Trots grenadierens4 manhaftighet, togo likväl qvinnans nerver ut sin rätt, och Gundla kunde aldrig blicka in i den hemlighetsfulla, svarta bergspringan, utan att frukta något derinne fördoldt lefvande väsen. Än tyckte hon sig se de glänsande ögonen på en räf eller ett varglo, än väntade hon att en orm skulle kräla fram ur det mörka svalget. Också nu kastade hon forskande blickar mot denna bergskungens vidöppna, breda mun, men allt var nattsvart, tyst och stilla. Hon satte sig på det messklidda stenblock, som till följe af sin form nästan liknade en soffa, och till hvilken naturen sjelf artigt tycktes inbjuda den besökande. Men medan Gundla söker fördrifva afbidandets stunder med att framtaga sin kära medaljong, och ännu en gång nfed barnslig förtjusning beskåda de förhexande dragen hos denne yngling med det höghvälfda, skulderbreda bröstet, det lockiga håret och de djupb åa intagande ögonen, göra vi ett kort besök hos den försumlige Anders Samuel Tovenius. Morgonen efter nykterhetsapostelns finkelru: — ty den förrädiska, välsmakande drycken var inte annat än gammalt godt finkelbränvin, men hvilket genom någon beröring med ekkärl antagit den ljusgula färgen och genom de sjuttio årens reningsprocess förfinnats till sin smak — morgonen efter detta