mannens gestalt, och trängt åt sidan alla de
sednaste årens minnen.
Hvad lilla mamsell Gundla växt upp på
de två åren, sedan jag sist var här, och blif-
vit stor och va-vacker, höll jag på att säga,
men man, man, men man talar inte högt om-
-om sådana saker. Jag säger som Paulus:
Dem ogiftom och enkom säger jag: godt är
dem om de blifva såsom ock jag.
eHör nu, broder Toveniust — afbröt pro-
sten med någon skärpa — jag är mycket
rädd för att vi böra fara hem så fort som
möjligt. Det är mer än väl, att inte försam-
lingen kan se sin själasörjare i det mindre
vördnadsvärda tillstånd, hvaruti han för det
närvarande mer eller mindre frivilligt befin-
ner sig.
cOm än en rättfärdig sju resor faller, står
han upp igen — svarade Tovenius, i det
han svigtande stödde sig mot bordet, torkade
sig med afviga handen oupphörligen om mun-
nen och med blickarne uppsökte det mirk-
värdiga kruset.
Det kunde aldrig vara brän-bränvint —
fortsatte han. — Jag har också supit brän-
vin i mina kötsens dagar, men det smakte al-
drig så. Bror Smiding, vi ta oss ett glas
gherry till, ty vinet fröjdar menniskans själ
och man blir ung på nytt som en student.
Studentens glada lif! Studentens glada . . .
SMak, mak, mak — ifyllde Smiding, som