mannens gestalt, och trängt åt sidan alla de sednaste årens minnen. Hvad lilla mamsell Gundla växt upp på de två åren, sedan jag sist var här, och blifvit stor och va-vacker, höll jag på att säga, men man, man, men man talar inte högt om-om sådana saker. Jag säger som Paulus: Dem ogiftom och enkom säger jag: godt är dem om de blifva såsom ock jag. eHör nu, broder Toveniust — afbröt prosten med någon skärpa — jag är mycket rädd för att vi böra fara hem så fort som möjligt. Det är mer än väl, att inte församlingen kan se sin själasörjare i det mindre vördnadsvärda tillstånd, hvaruti han för det närvarande mer eller mindre frivilligt befinner sig. cOm än en rättfärdig sju resor faller, står han upp igen — svarade Tovenius, i det han svigtande stödde sig mot bordet, torkade sig med afviga handen oupphörligen om munnen och med blickarne uppsökte det mirkvärdiga kruset. Det kunde aldrig vara brän-bränvint — fortsatte han. — Jag har också supit bränvin i mina kötsens dagar, men det smakte aldrig så. Bror Smiding, vi ta oss ett glas gherry till, ty vinet fröjdar menniskans själ och man blir ung på nytt som en student. Studentens glada lif! Studentens glada . . . SMak, mak, mak — ifyllde Smiding, som