Ja
En ny fråga har uppstått: den Luxem-
burgska.
Vid början af 1867 uppdagades att Frank-
rike hade köpt konungens af Holland arfve-
gods, storhertigdömet Luxemburg. Preus-
siska regeringon protesterade häremot och
bedyrade att det gamla tyska landet icke
skulle blifva förenadt med Frankrike. Na-
poleon var på håret nära att redan då för-
klara krig -mot Preussen, såsom marskalk
Niel i ett obevakadt ögonblick så godt som
utsade. Men medlare lade sig emellan. En
konferens af stormaktsombud sammanträdde
i Lomdon den 3 maj. Der frånträdde Na-
poleon, som ännu hade sin nya försvarsor-
ganisation ofullbordad, uppsåtetatt annektera
Luxemburg; Preussen ingick på att utrym-
ma fästningen, i hvilken de hade hållit gar-
nison; konungen af Holland fogade sig iatt
låta rasera, och stormakterna förbundo sig
att skydda Luxemburgs neutralitet. Trak-
taten slöts den 11 maj 1867.
Den traktaten har Preussen nu uppsagt,
om i alla eller blott delvis känna vi ej.
Det har således följt Rysslands exempel.
Få se hvad England säger härom.
I sitt nummer för den 9 dennes förkla-
rar sig Daily Nöws vara i tillfälle att ur
tillförlitlig - källa uppgifva att hr Gambetta
verkligen i preussiska högqvarteret gjort
framställning om ett vapenstillestånd, till-
räckligt för att derunder välja en national-
församling. Gambetta skulle också ha be-
gärt att Jules Favre måtte få tillåtelse att
lemna Paris, för att jemte Gambetta deltaga
i de förberedande underhandlingarne. Tid-
ningen slutår sitt meddelande med att säga
det provisoriska regeringen icke synes vi-
dåre göra förstärkandet af Paris provi-
antförråd till ett oeftergifligt vilkor för
fiendtligheternas inställande. — Emellertid
har denna underrättelse blifvit från andra
håll desavouerad.
En systemförändring i den ryska inrikespo-
litiken kan, enligt en korrespondens till Daily
News, anses nära förestående. Brefskrifva-
ren berättar nemligen att ett ombyte af
inrikesminister egt rum, ehuru detsamma
ännu ej hunnit bli offentligt tillkännagifvet.
General Timascheff, som för två år sedan
öfvertog inrikesportföljen, skulle ha lemnat
gin vigtiga post i följd af försvagad helsa
och fått till efterträdare furst Tscherkassky.
Denna utnämning är så till vida märklig,
som den i sjelfva verket innebär en stor
seger för det national-demokratiska partiet
i Ryssland. En kort karakteristik af den
nyutnämnde ministern är tillräcklig för att
man skall inse detta. Han är en ärelysten
man, mycket kraftfull och mycket intelli-
gent, samt en fanatisk anhängare af de
panslavistiska idderna. Han är dessutom
radikal i fråga om jordbesittningsförhållan-
dena och anser att vidsträckta politiska rät-
tigheter böra och utan fara kunna medgif-
vas den stora måssan af folket. Under den
tid han i egenskap af chef för en af de
vigtigaste regeringskommissioner i Polen
vistades uti Warschau, sökte han der an-
vända allt sitt inflytande för att i största
möjliga mån göra polska adeln förlustig
den jord, som densamma tillvällat sig, un-
derstödja bönderna, undertrycka den ro-
merskt-katolska kyrkan och införa ryska
språket i skolorna samt vid domstolarne.
Han vill således gerna russifiera, men har
på samma gång den förtjensten att vilja