Ja En ny fråga har uppstått: den Luxemburgska. Vid början af 1867 uppdagades att Frankrike hade köpt konungens af Holland arfvegods, storhertigdömet Luxemburg. Preussiska regeringon protesterade häremot och bedyrade att det gamla tyska landet icke skulle blifva förenadt med Frankrike. Napoleon var på håret nära att redan då förklara krig -mot Preussen, såsom marskalk Niel i ett obevakadt ögonblick så godt som utsade. Men medlare lade sig emellan. En konferens af stormaktsombud sammanträdde i Lomdon den 3 maj. Der frånträdde Napoleon, som ännu hade sin nya försvarsorganisation ofullbordad, uppsåtetatt annektera Luxemburg; Preussen ingick på att utrymma fästningen, i hvilken de hade hållit garnison; konungen af Holland fogade sig iatt låta rasera, och stormakterna förbundo sig att skydda Luxemburgs neutralitet. Traktaten slöts den 11 maj 1867. Den traktaten har Preussen nu uppsagt, om i alla eller blott delvis känna vi ej. Det har således följt Rysslands exempel. Få se hvad England säger härom. I sitt nummer för den 9 dennes förklarar sig Daily Nöws vara i tillfälle att ur tillförlitlig källa uppgifva att hr Gambetta verkligen i preussiska högqvarteret gjort framställning om ett vapenstillestånd, tillräckligt för att derunder välja en nationalförsamling. Gambetta skulle också ha begärt att Jules Favre måtte få tillåtelse att lemna Paris, för att jemte Gambetta deltaga i de förberedande underhandlingarne. Tidningen slutår sitt meddelande med att säga det provisoriska regeringen icke synes vidåre göra förstärkandet af Paris proviantförråd till ett oeftergifligt vilkor för fiendtligheternas inställande. — Emellertid har denna underrättelse blifvit från andra håll desavouerad. En systemförändring i den ryska inrikespolitiken kan, enligt en korrespondens till Daily News, anses nära förestående. Brefskrifvaren berättar nemligen att ett ombyte af inrikesminister egt rum, ehuru detsamma ännu ej hunnit bli offentligt tillkännagifvet. General Timascheff, som för två år sedan öfvertog inrikesportföljen, skulle ha lemnat gin vigtiga post i följd af försvagad helsa och fått till efterträdare furst Tscherkassky. Denna utnämning är så till vida märklig, som den i sjelfva verket innebär en stor seger för det national-demokratiska partiet i Ryssland. En kort karakteristik af den nyutnämnde ministern är tillräcklig för att man skall inse detta. Han är en ärelysten man, mycket kraftfull och mycket intelligent, samt en fanatisk anhängare af de panslavistiska idderna. Han är dessutom radikal i fråga om jordbesittningsförhållandena och anser att vidsträckta politiska rättigheter böra och utan fara kunna medgifvas den stora måssan af folket. Under den tid han i egenskap af chef för en af de vigtigaste regeringskommissioner i Polen vistades uti Warschau, sökte han der använda allt sitt inflytande för att i största möjliga mån göra polska adeln förlustig den jord, som densamma tillvällat sig, understödja bönderna, undertrycka den romerskt-katolska kyrkan och införa ryska språket i skolorna samt vid domstolarne. Han vill således gerna russifiera, men har på samma gång den förtjensten att vilja