grannlagenhetskänsla, som besjälade den red-
bare prestmannens alla handlingar, var någon-
ting alldeles okändt för svafvelpredikanton,
oxh medan fruktan för den Allgodes misshag
var den förres plågande furie, hyste don sed-
nare ingen annan oro, än att stöta sig mod
djefvulen.
Det var en tung och ruskig septemberqväll
fyra veckor efter fröken v. Dörbens afresa.
Skuggorna från naturen meddelade sig åt men-
niskornas sinnen, och pastor Hjort satt i sin
gamla skinnsoffa, omgifven af sina tre barn,
under några ögonblicks djup tystnad. Ala
fyra stirrade i aftonbrasan, som ensam be-
lyste husfadrens skrifrura, och alla följde do
den pratsamma eldens förstöringsarbete.
Det ligger någonting mystiskt tilldragande
i en sådan der brasa. Det är som vore det
ett lefvande väsen, en hemmets glada genius,
som uppenbarar sig i elden. Man kan sitta
långa stunder tyst, då han talar sitt obegrip-
liga språk, detta puttrande, hväsande, pipande,
suckande, som, trots sina missljud, ändå kom-
mer oss att bara lyssna och stirra; oeh man
må inte förundra sig öfver att det funnits
eldsdyrkare, som i det underbara elementet
trott sig finna en skymt af den skapande och
förstörande urkraften — det är: Gud.
Jag skulle vilja bli smed, vet pappa.
Hvarför det, min kära Halfdan? Jaja, du
är tio år, det är tid på att du väljer lefnads-
yrke.t
ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN, 88.