ee nn
En bitter ironi spårar man i vissa obränn-
bara inskriptioner, såsom t. ex. bleckskyltarna
på husen. Der hänger ännu en skylt, som
tillhört agenten för ett försäkringsbolag mot
eldfara; derbredvid läser man på en allde-
les svårtnad mur, bakom hvilken ej finnes an-
nat än grus: Maison å louer, och åter på
andra ställen äro i gruset på gatan pålar
med affischer uppsatta, hvilka helt enkelt angif-
va en affärsmans changement de domicil, så-
gom hade han lemnat sin hittillsvarande bo-
stad af någon helt vanlig orsak: t. ex. den att
hans familj förökats, så att den blifvit honom
för trång.
Och liksom i Bazeilles, der det ännu var
på eftersommaren, blomstra rosorna i en och
annan trädgård framför de af eld förstörda
husen; ceutifolian, terosen ha icke låtit för-
skräcka sig, hon har kanske genom eldens
glöd blifvit väckt till nytt sommarlif. TI träd-
gårdens vackra spalier hänger ännu fågelbu-
ren qvar, men den stackars kanariefågeln är
längesedan stekt. Jernsängarna i jordvånin-
gen prisa de verkstäder, från hvilka de ut-
gått, och ett enda penningskåp af jern, som
man på afstånd kunde tro vara en kakelugn,
skall säkert efter krigets slut bli föremål för
storartade reklamer af sin tillverkare.
Det är, som sagdt, en bedröflig anblick, och
synnerligen ondt gör det oss att se de arma;
fullkomligt ruinerade personer, hvilka sanno-
likt funnit skydd hos sina grannar och nu
stå här och der i husen och stirra framför
sig med dystert uttryck i sina ansigten, under
det att en hemlig sidoblick skjuter fram ur
deras öga då de se en fiende gå förbi. Men
hur skall sådant elände kunna undvikas, då
till och med sådana platser som Chäteaudun
icke äro i stånd att värja sig mot sina egna
vänners och landsmäns goda tjenster.
Jag erinrar mig alltid på det lifligaste
ett yttrande af en bäjersk löjtnant, som, då
det från en by sköts på hans folk, frågade
sin förman: Hvad befaller herr öfversten,
skola vi antända byn eller förstöra den med
moderation? Man skonar så gerna, men ex-
emplen gagna föga, såsom vi se, och dock
måste exempel gifvas.
Alven af de i staden inkastade granaterna
bära husen rikliga spår. Mairiets tak, dess
torn och taket på huset bredvid äro ieke sön-
derskjutna; ett stort censkildt hus vid torget
och dess granne, ett hörnhus, äro invändigt
förstörda af elden. Samtliga husen vid torget
äro toma i följd af plundring; man kan på
en eländig restaurant knappt få en kopp kaffe.
Muiriets inre töreter en bild af den största
förvirring, men en tragikomisk rol spelar sta-
dens teater, hvilken jag hade till granne och
som derför ingaf mig särskildt medlidande.
Den lilla foyern och korridorerna inom de
glaslösa fönsterna äro belagda med hö, på
parterren ha omvexlande hästar stått och man-
skap legat; de reserverade platserna hade
troligen underofficerarne förbehållit åt sig, i
främlingslogen lågo rester af åtskilliga boeuf
å la mode, som ätits utan servietter, och på
den alla kulisser beröfvade scenen står en
alfrescomålad, kolossal qvinnofigur, som upp-
till och nedtill är så dekolleterad, att man
kan antaga henne skola förestilla marseillaisens
genius, republikens canailles, mitrailles gu-
dinna och allt som hör till familjen.
Intressant i psykologiskt afseende har den
iakttagelse förefallit mig, att bland de bildade
råder en resignation, som blott på ett sätt
låter förklara sig. Alla ega de ingenting mer,
ha förlorat allt, och hvar och en säger till sig
sjelf: din granne är i samma belägenhet som
du; han hade ännu mer än du och har för-
lorat allt, du har således nu blifvit lika rik
som han. Med ännu större lugn finner man
sig i den tanken att de tyska trupperna först
nu skola uppmarschera i massa här och i
trakten. Man har ingenting mer att förpläga
dem med, de mäste således föra med sig allt,