Tovenius lika tveksam. — Herrans frid vare
med bror Hjort och hela hans hus!4
Och Anders Samuel kastade ett par an-
däktiga blickar upp mot det låga taket, hvar-
efter han presenterade vice häradshöfdingen.
Vår tillförordnade domare i orten sedan
ett par veckor, häradshöfding Smiding, ung-
domsvän till mig.4
CVi komma från, från . . .
Också vice häradshöfdingen — en lång, mager
man, med en sirligt slitkammad peruk och
guldglasögon — också häradshöfdingen tvekade.
Jaså, ingen vill fram med nödlögnen, som
vi kommo öfverens om på vägen — afbröt
kronofogden skrattande. — Nå, jag, som har
is i magen, säger väl då, att vi komma från —
från — en bouppteckning på — på Hellsjö.
Det var ju så, mine herrar prester och pro-
selyter?
De tre herrarne sågo ogement generade ut,
ty de hade alla försökt sig med begynnelsen
till den der nödlögnen.
Ja, si det gör ingenting, om jag ljuger
liten smula, bara jag räddar herrarnes själar.
Det der var ett litet kredit i mitt synda-
konto.
Presten och proselyten stammade något om
gudlöst tal, hvilket icke det ringaste tycktes
bekymra den reslige, korpulente och rödbrusige
kronofogden, som gick och gällde för en af
ortens qvickhufvuden och muntergökar.
Saken är den, broder Hjort — fortsatte