Man lösgjorde först, på samma gång man fast-
höll det skälfvande djuret, hvilket sluppit från
äfventyret med några skrubbsår, och lyfte
derefter försigtigt upp den likbleka flickan,
som efter några sekunder hemtade gig, i det
hon med händerna berörde gina axlar.
Ack min Gud, jag trodde att armarne sle-
tos från min kropp. Men jag släppte inte
grinden, pappa. Men tänk inte på mig, tänk
på henne härnere.
Gundla försökte att ila fram till några ber-
berisbuskar vid vägkanten helt nära grinden,
men hon svigtade och stödde sig mot fadrens
skuldra.
CTähk om hon är död, den armal
Åter hördes starkt hästtraf. En ryttare
närmade sig i sporrstreck. Det var en livrå-
klädd ridknekt, som med förtviflans stämma
ideligen ropade: Hvar är min fröken! Hvar
är min fröken!4
Ack, der på en mjuk bädd åf lummig kryp-
gran, hvars elastiska grenar hade mottagit
den olyckliga ryttarinnan, der låg utan tecken
till lif ridknektens försvunna fröken, fröken
Eleonore v. Dörben.
Millionärens dotter slumrade i ett dike.
Vid åsynen af den liflösa återkom Gundla
fallkomligt till hesinning, och med qvinnans
hela takt och rådighet, då det gäller att skydda
en qvinna, ordnade hon den sgönderslitna rid-
klädningen i lämplig och höljande drapering
och befallde under tiden de närvarande att