ETEN EKNER ERA
detta gällde såväl dem som befunno sig i för-
städerna som inne uti sjelfva staden. Den
inre eller egentliga staden led för öfrigt min-
dre af den omedelbara plundringen såväl straxt
i hörjan som under fortgången af ockupatio-
nen, ehuru mångfaldiga exempel omtalas på
den skamligaste roflystnad och det gemenaste
skadebegär. Värst drabbades deraf de hus,
hvilka voro öfvergifna af sina egare. Dericke
blott borttogs allt, som var transportabelt, till
och med föremål, som man knappast kan före-
ställa sig hvilket gagn de som togo dem skola
kunvna hafva deraf, utan det, som icke kunde
medföras, sönderrefs, sönderslogs och förderf-
vades på allt upptänkligt sätt, hvarförutan vå-
ningar och rum osnyggades på sådant sitt,
att det icke gerna kan omtalas. Närmast i
ordningen i afseende på graden af tillfogad
skada kommo de hus, hvilkas egare väl qvar-
stannat der, men drogo sig tillbaka för inkriäk-
tarne och visade dem en viss köld; hvaremot
jemförelsevis ganska ringa ohägn föröfvades i
sådana hus der familjerna satte sig till bords
med hrr officerare och i allmänhet behandlade
dem såsom sina gäster. Derpå syntes tyskarne
ha satt synnerligt värde och de belönade denna
uppmärksamhet med: sitt beskydd. Med afse-
ende å deras beteende i stadens handelsBodar
voro uppgifterna olika. I allmänhet sade man,
att officerarne betalt ordentligt de förnödenheter
de önskat erhålla, men på samma gång berät-
tade man mig exempel på, att soldaterna in-
kommit och efterfrågat den och den artikeln,
och, då den blifvit dem förevisad, helt enkelt
stoppat den hos sig och aflägsnat sig utan att
betala, dervid bodegaren icke hade annat att
göra än att tiga och svälja sin förargelse, af
fruktan att genom reklamationer eller förebrå-
elser ådraga sig våldsamheter. En del afsta-
dens yrkesidkare, som haft att göra uteslu-
tande med officerare, sade sig ej ha haft att
beklaga sig öfver dem, utan berömde tvärtom
deras artighet.
Bretagniska armåns3 läger vid Conlie.
I Democrate Breton för den 24 novem-
ber förekommer följande skildring från lägret
vid Conlie:
Lägret vid Conlie, 5 timmars väg nordost
från Le Mans, ligger vid vestra banan på en
sluttning, der man kan samla 100,000 man.
Hufvudqvarteret är i en tarflig arrendegård,
som ligger på högsta punkten. Der bor hela
generalstaben: man har derifrån en tjusande
utsigt öfver slätten och höjdsluttningarna. På
ena sidan om jernvägen och den till staden
Conlie, på alla andra sidor en skog af tält,
ordnade bataljonsvis, finnas baracker för ambu-
laånserna och jordkojor för officersköken. Öfver-
allt röka dessa och lägerköken. Mellan allt
detta ser man framför tälten vapenpyramider
och en i ordning marscherande eller fritt sig
rörande massa af menniskor. Det är en verk-
lig myrstack; allt marscherar, såväl de dertill
beordrade som de exercerande eller promene-
rande. Liägerlifvet är hårdt, mycket hårdt;
på morgnarne öfningar, på eftermiddagarna
åter öfningar och militärmarscher, och allt
detta i en flera tums djup, uppblött lera. Se-
dan lägger man sig och väntar att åtminstone
få sofva i fred; men ofta ljuda trumpeterna
vid midnatt; man måste stå upp och gripa
till vapen såsom om: preussarne stode för
dörren. Men man lägger sig i kläderna och
toaletten är snart färdig. Falskt allarm göres
för att se om alla äro på sina platser och för
att vänja dem vid att inom några ögonblick
vara redo att marschera mot fienden. Hvar
och en återvänder sedan våt, ofta genomvåt,
hem för att försöka att åter få sofva. Tälten
äro stora nog för sex man, hvilka svänga sig
derinne bäst de kunna. En knippa halm och
en filt äro allt hvad regeringen består: några
bestå sig med en sådan lyxartikel som en
fäll för att afhålla fukten. Det första man
DARE NLRA ISEN NT NR BOET RTR ANSSI TSK