utefter gräsvallen, betraktade hon med det
varmaste deltagande de fina, ädla dragen.
Ögonen voro slutna, och långa mörka ögon-
hår kastade ett bredt band af skugga öfver
den ungdomligt rundade kinden. Näsan var
något bugtad, och den välbildade, halföppna
munnen afslöjade ett par rader perlhvita tän-
der. Ansigtet var ovanligt litet och tycktes
tillhöra ett barn, snarare än den smärta och
magra qgvinnogestalten; det mörkbruna håret
ringlade sig i skön oreda, med der och hvar
intrasslade. qvarlefvor af vilda blommor och
grässtrån, som sopats med och fastnat i
de upplösta lockarne, hvilka märkvärdigt nog
från förstörelsen alldeles bevarat ett par ör-
hängen, smyckade med hvarsin stor briljant.
Ännu en gång öfversköljde Gundla det fagra
anletet med friskt och klart vatten, och hörde
i och med detsamma till sin obeskrifliga fröjd
ett hviskande tack från de bleka läpparne.
ögomen öppnade sig långsamt och stirrade först
några ögonblick mot taket, sedan vände de
sig mot den ömma vårdarinnan.
CHvem är ni, englalika? — hviskade Eleo-
nore v. Dörben sakta och tillade kort der-
efter: XHyar är jag?
Pastorn och Gundla upplyste henne om stäl-
let der hon befann sig, och den förre frågade
med öm oro, om hon kände några plågor vid
att röra sig.
Den sjuka försökte att vända på sig, men
uppgaf genast ett skri af smärta,