kommit ut, uppställa sig ilinie förlamade hans kraft och ifver. Före kl. 10 var redan anfallet helt och hållet tillbakaslaget. De osårade tångarne — öfver 200 sådana, oeh deribland 2 officerare, föllo i preussarnes händer — voro ytterst nedslagna. Hvad angär lifsmedelsfrågan, så lära, enligt fångarnes utsago, ännu stora förråder af salt kött finnas i staden. Från sachsisk sida skrifves till Dresdener Journal angående striden utanför Paris den 30 november: Fäktningen vid Villiers och Champigny var blodig, dock blef det med tre infanteri-kårer företagna fiendtliga utfallet tillbakaslaget, och man tog flera hundra fångar, hvaribland en högre officer. Från vär sida deltogo hufvudsakligen 107:de och 108:de regementena. Tillsammans med oss stredo wirtembergarne ; om också preussarne, vet jag icke med visshet, (äfven delar af 2:dra och 6:te armekäårerna voro med i denna strid, anmärker Dresdener Journal). Två fiendtliga kanoner togos af oss, men måste sedan lemnas qvar. Bland fienderna voro två regementen kyrassierer. I en proklamation af Frochu, som påträffades hos en fånge, skildras cerneringslinien såsom mycket glesnad och förklaras rätta tiden till att genombryta densamma vara inne. De franska fångarne hade sina tornistrar fyllda med mat. Den hufvudsakliga striden rörde sig omkring byn Villiers, som våra trupper en gång måste till en del utrymma, men sedan återtogo. Noisy-le-Grand besköts starkt från fästet Nogent. Den 1 December väntas ett nytt genombrytningsförsök. Alla möjliga åtgärder äro vidtagna för att hindra att det skall lyckas. (Detta utfall inträffade, som bekant, först den 2 decem ber.) Plundring af Orleans. Att tyska trupper med vederbörligt tillstånd formligen plundrat i en af dem besatt stad har man icke förnummit förrän genom ett bref från Aftonbladets korrespondent, som den 23 november skrifver från Orleans angående de preussiska truppernas framfart derstädes, då de företa gången intogo staden, följande: De synliga spåren af den tyska ockupationen äro för närvarande icke så många eller så synnerligen i ögoneu fallande. Det är egentligen blott i förstäderna samt här och der i stadens ytterkanter som man träffar på några brända hus, antända under den stund som tyskarne läto sina granater hagla öfver staden innan de inträngde i densamma, efter att hafva drifvit framför sig Loire-armåns eftertrupper, som sägas ha med stor bravur, betäckt ätertåget under det hufvudstyrkan drog sig tillbaka på andra sidan Loire. Men så mycket allmännare äro spåren af ockupationen i invånarnes sinnen, i deras öfver lidna förluster och förolämpningar upptända harm. Det faktum, att staden var formligen upplåten till plundring efter tyskarnes första inbrytande, synes efteråt ha varit af general v. der Tann sjelf uttryckligen medgifvet under de förhandlingar som egde rum med stadsmyndigheterna rörande vissa afdrag på den utskrifna brandskatten, till ersättning för de invånarne tillfogade förlusterna; men medan v. der Tann pästod, att plundring var tilllåten under två timmar, är det faktiskt, och har uppgifvits af alla dem, med hvilka jag här samtalat i ämnet, att pluudringen och våldsamheterna ohejdadt fortgingo alltifrån tyskarnes inryckande omkring kl. 6 å 7 på aftonen den ena dagen till omkring kl. 3 e. m, den andra. Det var dervid isynnerhet förstäderna som hemsöktes på det ohyggligaste sätt och i främsta rummet alla de bodar och magasiner, som innehöllo matvaror och tobak. Dessa bodar och magasiner voro i en handvändning spolierade på allt sitt innehåll, och