med sina knifvar afskära grenarne så, att den olyckligas hvilobädd blef orörd, hvarefter man med hjelp af några störar anordnade en sorts bår. Det sorgliga tåget skred fram som en likprocession, och ingen brydde sig om hällregnet och det rasande ovädret. I Gundlas lilla kammare och på hennes bädd lades den liflösa, som man snart med glädje upptäckte vara endast den sanslösa. Ur ett stort hål på sidan af hufvudet flödade bledet, men pastorn, hvilken, som vi veta, nära på var en fullfjädrad läkare, förband med van och skicklig hand den oväntade gästen och undersökte hennes öfriga skador. Några små skrubbsår voro allt hvad han tills vidare kunde upptäcka. Den mjuka och tjocka gräsmattan vid kanten af vägen hade afvärjt de farligaste stötarne för den olyckliga, som vid ridhästens räddsla för blixtarne, kastats ur sadeln och släpats ett långt stycke vid sidan af det skenande djuret. Vid det plötsliga hindret af grinden och vid anblicken af dess modiga vakterska hade hästen genom ett nytt språng af förskräckelse helt och hället lösgjort sig från sin ryttarinna. Sedan Gundla, som vid åsynen af den förnäma gästens lidande helt och hållet hade förgätit sin egen smärta, tvagit den sårades bleka kinder rena från de fläckar af saftig grönska, som visade huru den olyckliga släpats