föregående tvingade alla till fönstren, för att
se om blixten slagit ned i gården.
Gundla skyndade genom störtregnet öfver
gräsplanen fram till grinden, omhägnad af
två majestätiska och regnskyddande granar,
och under hvilka man hade en vacker utsigt
ner åt forsen, den lilla vattenqvarnen och
insjön.
Hon fruktade nemligen att åskan slagit ned
i gamle Mjölnar-Olles ruckel, men fann nu
att hon misstagit sig.
Der hon nu stod med det af stormvinden
lösryckta och fladdrande guldgula håret, i den
ljusa sommardrägten, och med de eldiga ögonen
oroligt spanande åt alla sidor, medan de mörka
slokande grenarne liksom välsignande höjde
och sänkte sig öfver hennes sköna hufvud,
kunde man ha tagit henne för skogsfrun sjelf,
som täcktes hedra en dödligs boning med ett
gästbesök; men till all lycka såg man på den
välskapade ryggen att Gundla var en kristen
menniska.
Plötsligt syntes hon luta sig långt öfver
grinden, för att spana utåt den bugtande kör-
vägen. Hästtraf hördes i fjerran. Med ett
ångestrop störtade flickan bort och lemnade
grinden öppen efter sig, i det hon med för-
tviflans brådska syntes ila bort till höger åt
MjölnarOlles till. Pastorn och hans sällskap
inne i stugan störtade ut, uppskrämda af flickans
underliga beteende; men knappt utkomna på
förstuqvisten, varsnade de en skenande. häst
ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN, 8.