tätare kring ansigtet- och gömde sig bakom
ryggen på ett par följeslagarinnor.
Baron Elghjerta svor en liten äkta svensk
löjtnantsed, och märkte med grämelse, att han
genom sin oförsigtighet skrämt bort sin dufva.
Bror August! Gör min ursäkt hos vårt
sällskap, men jag måste fortsätta min jagt i
fria luften. En sådan skönhet släpper man
inte så lätt ur sigte, och jag ska inte nu
vara lika lam som jag var det med rosen.
Ack, den hulda rosen! — Dock! Hvad kän-
ner jag mera om mitt sista ideal? — Hvem
hon är, vet jag ju inte, och om hon är oför-
lofvad, vet jag ännn mindre.
Ja, jag ska inrapportera för vårt sällskap,
att du i alla härseenden är mi-mindre vetande.
Husarlöjtnanten skyndade döf för vännens
skämt bort efter sitt sista ideal, och bror Au-
gust uppletade bland de doftande bersåerna
sina för några minuter öfvergifna landsmän.
Man trängde sig åter ini danssalongen, der
de eleganta paren svängde om så glädtigt, som
om inga presidenter eller krutfjerdingar fun-
nits till i verlden. Också hörde man ej det
ringaste hvarken af konspirationer eller ex-
plosioner.
Men tronfåtöljen stod tom på sin estrad,
och det stora, guldbroderade N, som prydde
ryggstycket, lyste för de åskådande som en
spöklik eld, men en eld, som icke var farlig
för krutfjerdingen inunder,
) Att en sådan verkligen funnits och påträf-