tätare kring ansigtetoch gömde sig bakom ryggen på ett par följeslagarinnor. Baron Elghjerta svor en liten äkta svensk löjtnantsed, och märkte med grämelse, att han genom sin oförsigtighet skrämt bort sin dufva. Bror August! Gör min ursäkt hos vårt sällskap, men jag måste fortsätta min jagt i fria luften. En sådan skönhet släpper man inte så lätt ur sigte, och jag ska inte nu vara lika lam som jag var det med rosen. Ack, den hulda rosen! — Dock! Hvad känner jag mera om mitt sista ideal? — Hvem hon är, vet jag ju inte, och om hon är oförlofvad, vet jag ännn mindre. Ja, jag ska inrapportera för vårt sällskap, att du i alla härseenden är mi-mindre vetande. Husarlöjtnanten skyndade döf för vännens skämt bort efter sitt sista ideal, och bror August uppletade bland de doftande bersåerna sina för några minuter öfvergifna landsmän. Man trängde sig åter ini danssalongen, der de eleganta paren svängde om så glädtigt, som om inga presidenter eller krutfjerdingar funnits till i verlden. Också hörde man ej det ringaste hvarken af konspirationer eller explosioner. Men tronfåtöljen stod tom på sin estrad, och det stora, guldbroderade N, som prydde ryggstycket, lyste för de åskådande som en spöklik eld, men en eld, som icke var farlig för krutfjerdingen inunder, ) Att en sådan verkligen funnits och påträf