han vanligtvis och slog sig för pannan, då han
kom för sig sjelf.
— Att älska en qvinna så mycket som jag äl-
skar och icke våga begära henne till sin mäka,
det är hårdt. Förbannad. vare all börds- eller
ståndsskilnad, denna kastindelning, som, utan af-
seende på menskliga förtjenster, heder och karak-
tär, ställer den ena mennniskan, såsom -medbor-
gare eller individ, ett eller flera trappsteg lägte
än den andra.
— Jag kan icke begära hennes band, jag skall
aldrig kunra förmå mig dertill. Det skulle Vara
förmiret. Jag, son af en fattig tullvaktmästare
och en fattig tvätterska, skulle; begagnande mig af
den frihet, som barndomsvänskapen gifvit mig,
göra anspråk på hennes hand? Jag, konstnären,
skulle måhända stå der såsom en tölp, den der af
oförskämdhet vill intränga på ett område der han
ej har något att skaffa. Jag, menniskan, som äl.
skar frihet och oberoende, skulle uppträda som en
fåfäng narr och kanske sågom en sädan tillbaka-
visas, ty i hvad förbindelse står väl hon till den
unga mannen, som åkt och promenerat tillsam-
mans med dem. Hon tlekar väl honom; hatskall
väl bli hennes make. Hön visar mig vänskap öch
jag vill etundom inbilla mig att det är kärlek i. .
— Bort med denna galna fantasi! återtog han.
Det anstår en man att kunna beherrska sig, att
icke vara någon lekboli för sing Känslor... Jag
vill bort härifrån, bort till Italiens klässiska jord.
Bland dess poetiska skapelser vill jag svärma ut
och drösama min unpgdomsdröm till slut. Måhända
skall jag när åren grånat wina lockar kunna återse
mia hembygd utan att mina barndomsminnen längre
sätta mitt blod i svallning och förinta mia kraft.
Hon hade rittt, då hon sade att örnen flyger
långt från sitt bo. Kärleken vill henne jsgar mig
bort; kärleken till fosterlandet skall en dag mana
mig tillbaka; Herrliga ekar, björkar och färor,