han vanligtvis och slog sig för pannan, då han kom för sig sjelf. — Att älska en qvinna så mycket som jag älskar och icke våga begära henne till sin mäka, det är hårdt. Förbannad. vare all bördseller ståndsskilnad, denna kastindelning, som, utan afseende på menskliga förtjenster, heder och karaktär, ställer den ena mennniskan, såsom -medborgare eller individ, ett eller flera trappsteg lägte än den andra. — Jag kan icke begära hennes band, jag skall aldrig kunra förmå mig dertill. Det skulle Vara förmiret. Jag, son af en fattig tullvaktmästare och en fattig tvätterska, skulle; begagnande mig af den frihet, som barndomsvänskapen gifvit mig, göra anspråk på hennes hand? Jag, konstnären, skulle måhända stå der såsom en tölp, den der af oförskämdhet vill intränga på ett område der han ej har något att skaffa. Jag, menniskan, som äl. skar frihet och oberoende, skulle uppträda som en fåfäng narr och kanske sågom en sädan tillbakavisas, ty i hvad förbindelse står väl hon till den unga mannen, som åkt och promenerat tillsammans med dem. Hon tlekar väl honom; hatskall väl bli hennes make. Hön visar mig vänskap öch jag vill etundom inbilla mig att det är kärlek i. . — Bort med denna galna fantasi! återtog han. Det anstår en man att kunna beherrska sig, att icke vara någon lekboli för sing Känslor... Jag vill bort härifrån, bort till Italiens klässiska jord. Bland dess poetiska skapelser vill jag svärma ut och drösama min unpgdomsdröm till slut. Måhända skall jag när åren grånat wina lockar kunna återse mia hembygd utan att mina barndomsminnen längre sätta mitt blod i svallning och förinta mia kraft. Hon hade rittt, då hon sade att örnen flyger långt från sitt bo. Kärleken vill henne jsgar mig bort; kärleken till fosterlandet skall en dag mana mig tillbaka; Herrliga ekar, björkar och färor,