att -markis Rapallo icke. på minsta sätt var bemyndigad att tala i regeringens namn, Ministeren Menabrea hade aldrig öppet understödt konungens projekter, men icke heller någonsin deremot opponerat sig. Tiden var inne då det gällde att taga kraftigt itu med saken, men ministrärne visade sig obeslätsaiima och tvekande. Den Montpensierska planen lyckades till en del. Hertiginnan af Genia förklarade att hon aldrig ville tillåta sin son att lemna Italien. Konungen blef ursinnig. Han hade gifvit sitt ord åt marskalk Prim och kunde icke uthärda tanken på att nian nu skulle få anledning anse honom för en man på hvilkens löften icke vore att lita. Marskalk Prim blef naturligtvis lika förtörnad söm konungen och gat tillkänna att han hädanefter ville låta händelserna ha sin gång och icke vidare bry sig om kungar eller prinsår; dock, sade han, om hertigen af Aosta hågongång besluter sig för att mottaga kronån, skall jag understödja honom.t Emellertid betryggades italienska tronföljden genom hertigens af Neapel födelse. Denna händelse förändrade sakernas ställning allde les. Könungen, som icke kunde glömma den roll han ofrivilligt spelat i den spanska affären, försökte ännu en gång förmå hertigen af Aosta att mottaga kandidaturen. Den enda person som kunde inverka på hertigen i detta afseende var, som sagdt, hans egen gemål. Den enda person som kunde inverka på hertigionan var återigen hennes egen biktfader. För att sätta dessa drifkrafter i rörelse användes följande medel. Redan hade under den långa tiden många kandidater föreslagits och bland dem en tysk protestantisk prins. t en skicklig piemontetisk statsman lemnades nu ett uppdrag at särdeles delikat beskaffenhet. Han sändes till Rom, för att besöka påfven och för honom framställa de vådor, hvaraf katolicismens sak hotades, om en protestantisk prins blefve vald till konung af Spanien, Det italienska sändebudet bevisade för hans helighet att den säkraste garantien för den katolska kyrkans fortfarande välde vore att en prins af huset Savoyen insattes på spanska tronen. Påfven underrättades om att hertiginnan för närvarande icke ville veta af ett sådant förslag och uppmanades att söka förmå henne att antaga detsamma, Tillika gaf aen fiutlige statsmannen hans helighet en vink om att han icke borde meddela sig med någon bland sin omgifniog rörande denna sak. Påfven fångades i den utlagda snaran, Han tänkte endast på möjligheten af att en protestantisk prins skulle bli vald och skyndade sig derför att kalla hertiginnans biktfader till Rom. Under tiden hade ministeren Menabrea fallit, och den nya, för hvilken Lauza stod i spetsen, hade från första stund förklarat att hon aldrig skulle samtycka till en italiensk prins kandidatur. Allt hopp syntes vara ute. marskalk Prim, stående fast vid sitt ord, bekymrade sig icke vidare om den monarkiska frågan. Det var just vid denna tid den Hohenzollerska kandidaturen kom på tal. Föga anade de som först väckte förslag om densamma att den skulle föranleda ett sådant förskräckligt krig mellan Frankrike och Tyskland. En romersk adelsman, beslägtad med kejsar Napoleon, var stadd på väg till Tyskland och passerade derunder Florens. Under det han dinerade tillsammans med åtskilliga af marskalk Prims vänner, föll samtalet på den spanska tronföljare-frågan. — HvYarför välja ni icke prinsen af Hohenzollern? sade den romerska ädliogen; han är en katolsk prins och särdeles intelligent, hvadan jag tycker att Han skulle passa förträffligt. Jag ämnar snart tillbringa några dagar hos honom, och då skall jag föreslå honom att sjelfmant uppträda som kandidat. Marskalk Prims vänner i Florens togo saken ällvatsamt. Telegrammer och bref vexlades mellan Madrid, Florens och Berlin. Prinsen af Hohenzollern förklarade att han icke ville på några vilkor lyssna till projektet; och med undantag af några få personer fick då ingen veta af dessa underhandlingar. Hvad kung Wilbelm och hr v. Bismarck beträffar, voro de derom fullkomligt okunniga. Prins Leopolds svar hade varit så bestämdt, att man icke fann skäligt vidtaga några ytterligare ätgärder i afseende på hans kandidatur. Emellertid hade hertiginnans af Aosta biktfader besökt Rom, erhållit instruktioner af påfven och i sistlidne juli ) månad begifvit sig till Leghorn, hvarest hertigen och hans gemål vistades, Några få timmars enskildt samtal med hertiginnan var honom nog till att göra henne gynnsamt stämd för sin mans kandidatur till spanska tronen. Men de italienska ministrarne ville icke alls höra talas derom. Då det republikanska pårtiet i Spanien med hvarje dag blef allt starkare, beslöt marskalk Prim att ännu en gång vända sig till hertigen af Aosta i samma ärende som förut. Ministrarne vägrade, och prinsen af Hohenzollern blef återigen ombedd att mottaga kandidatären. Prinsen frågade konungen af Preussen hvad hän tänkto om saken. Kung Wilhelm gaf honom frihet att handla såsom hohöm sjelf bäst syntes. Prinsen skref då till Plorens att hån skulle gå in på förslaget, endast såvida han erhölle full visshet om att ingen utsigt förefannes till att förmå den italienska ministeren att bifalla hertigens af Aosta kandidatär. Det svar han fick trån Flörens var tydligt och bestämdt. Han förklarade sig då beredvillig att mottaga kronan, och alla veta