att -markis Rapallo icke. på minsta sätt var
bemyndigad att tala i regeringens namn,
Ministeren Menabrea hade aldrig öppet un-
derstödt konungens projekter, men icke heller
någonsin deremot opponerat sig. Tiden var inne
då det gällde att taga kraftigt itu med sa-
ken, men ministrärne visade sig obeslätsaiima
och tvekande. Den Montpensierska planen
lyckades till en del. Hertiginnan af Genia
förklarade att hon aldrig ville tillåta sin son
att lemna Italien. Konungen blef ursinnig.
Han hade gifvit sitt ord åt marskalk Prim
och kunde icke uthärda tanken på att nian
nu skulle få anledning anse honom för en man
på hvilkens löften icke vore att lita. Mar-
skalk Prim blef naturligtvis lika förtörnad söm
konungen och gat tillkänna att han hädanef-
ter ville låta händelserna ha sin gång och
icke vidare bry sig om kungar eller prinsår;
dock, sade han, om hertigen af Aosta hå-
gongång besluter sig för att mottaga kronån,
skall jag understödja honom.t
Emellertid betryggades italienska tronfölj-
den genom hertigens af Neapel födelse. Denna
händelse förändrade sakernas ställning allde
les. Könungen, som icke kunde glömma den
roll han ofrivilligt spelat i den spanska affä-
ren, försökte ännu en gång förmå hertigen af
Aosta att mottaga kandidaturen. Den enda
person som kunde inverka på hertigen i detta
afseende var, som sagdt, hans egen gemål.
Den enda person som kunde inverka på her-
tigionan var återigen hennes egen biktfader.
För att sätta dessa drifkrafter i rörelse an-
vändes följande medel.
Redan hade under den långa tiden många
kandidater föreslagits och bland dem en tysk
protestantisk prins. t en skicklig piemon-
tetisk statsman lemnades nu ett uppdrag at
särdeles delikat beskaffenhet. Han sändes till
Rom, för att besöka påfven och för honom
framställa de vådor, hvaraf katolicismens sak
hotades, om en protestantisk prins blefve vald
till konung af Spanien, Det italienska sände-
budet bevisade för hans helighet att den säk-
raste garantien för den katolska kyrkans fort-
farande välde vore att en prins af huset Sa-
voyen insattes på spanska tronen. Påfven
underrättades om att hertiginnan för närva-
rande icke ville veta af ett sådant förslag och
uppmanades att söka förmå henne att antaga
detsamma, Tillika gaf aen fiutlige statsman-
nen hans helighet en vink om att han icke
borde meddela sig med någon bland sin om-
gifniog rörande denna sak. Påfven fångades
i den utlagda snaran, Han tänkte endast på
möjligheten af att en protestantisk prins skulle
bli vald och skyndade sig derför att kalla
hertiginnans biktfader till Rom.
Under tiden hade ministeren Menabrea fal-
lit, och den nya, för hvilken Lauza stod i
spetsen, hade från första stund förklarat att
hon aldrig skulle samtycka till en italiensk
prins kandidatur. Allt hopp syntes vara ute.
marskalk Prim, stående fast vid sitt ord, be-
kymrade sig icke vidare om den monarkiska
frågan. Det var just vid denna tid den Ho-
henzollerska kandidaturen kom på tal. Föga
anade de som först väckte förslag om den-
samma att den skulle föranleda ett sådant
förskräckligt krig mellan Frankrike och Tysk-
land. En romersk adelsman, beslägtad med
kejsar Napoleon, var stadd på väg till Tysk-
land och passerade derunder Florens. Under
det han dinerade tillsammans med åtskilliga
af marskalk Prims vänner, föll samtalet på
den spanska tronföljare-frågan. — HvYarför
välja ni icke prinsen af Hohenzollern? sade
den romerska ädliogen; han är en katolsk
prins och särdeles intelligent, hvadan jag tyc-
ker att Han skulle passa förträffligt. Jag
ämnar snart tillbringa några dagar hos honom,
och då skall jag föreslå honom att sjelfmant
uppträda som kandidat.
Marskalk Prims vänner i Florens togo saken
ällvatsamt. Telegrammer och bref vexlades
mellan Madrid, Florens och Berlin. Prinsen
af Hohenzollern förklarade att han icke ville
på några vilkor lyssna till projektet; och med
undantag af några få personer fick då ingen
veta af dessa underhandlingar. Hvad kung
Wilbelm och hr v. Bismarck beträffar, voro
de derom fullkomligt okunniga. Prins Leo-
polds svar hade varit så bestämdt, att man
icke fann skäligt vidtaga några ytterligare ät-
gärder i afseende på hans kandidatur.
Emellertid hade hertiginnans af Aosta bikt-
fader besökt Rom, erhållit instruktioner af
påfven och i sistlidne juli ) månad begifvit
sig till Leghorn, hvarest hertigen och hans
gemål vistades, Några få timmars enskildt
samtal med hertiginnan var honom nog till
att göra henne gynnsamt stämd för sin mans
kandidatur till spanska tronen. Men de ita-
lienska ministrarne ville icke alls höra talas
derom. Då det republikanska pårtiet i Spa-
nien med hvarje dag blef allt starkare, beslöt
marskalk Prim att ännu en gång vända sig
till hertigen af Aosta i samma ärende som
förut. Ministrarne vägrade, och prinsen af
Hohenzollern blef återigen ombedd att mottaga
kandidatären. Prinsen frågade konungen af
Preussen hvad hän tänkto om saken. Kung
Wilhelm gaf honom frihet att handla såsom
hohöm sjelf bäst syntes. Prinsen skref då till
Plorens att hån skulle gå in på förslaget, endast
såvida han erhölle full visshet om att ingen
utsigt förefannes till att förmå den italienska
ministeren att bifalla hertigens af Aosta kan-
didatär. Det svar han fick trån Flörens var
tydligt och bestämdt. Han förklarade sig då
beredvillig att mottaga kronan, och alla veta