Afven de mest sansade fosterlandsvänner,
hvilka i framåtskridandet se enda sättet att
bibehålla statskroppen vid sundt och lifak-
tigt tillstånd, hafva alltmer måst i sina
åsigter inrymma tanken på en mera betryg-
gande och för icke allenast det poltiska,
utan kanske i ännu högre grad det upp-
märksamheten alltmer i anspråk tagande
sociala framåtskridandet mera fördelaktig
statsform än den monarkiska. Så länge
man uteslutande, eller åtminstone i främsta
rämmet, hade tankarne på statschefen sjelf,
var det icke så lätt att frigöra sig från
de föreställningar och det åskådningssätt
hvårvid man uppväxt och hvartill man upp-
fostrats. De i vår verldsdel sednast timade
olyckorna iHafva dock i väsentlig mån bi-
dragit till att i det hänseendet åsigterna
blifvit betydligt förändrade, och många, om
förr lefde i en lycklig säkerhet under det
monarkiska skyddet, hafva nu kommit till
en klar, om än pinsam, insigt om huru far-
ligt och osäkert det monarkiska systemet
med de prerogativer det gifver maktens inne-
hafvare är. — Men det är isynnerhet genom
offentliggörandet af de kejserliga papperen,
som en helt ny och för intelligenta män
högst belysande dager kastats öfver den
monarkiske statschefens omgifning. Man har
först Käpnat och fallit i förvåning öfver de
otroliga, nästan omöjliga förhållanden som
gsilunda visat sig kunna ega sin existens
genom, vid sidan af, omkring, ja öfver stats-
chefens person — och man har redan bör-
jat anställa jemförelser, draga slutsatser,
och slutligen har man, nästan utan att sjelf
veta deraf, intagit en helt förändrad ställ-
ning till systemet. Hos mången, vi veta det
med fullkomlig visshet, har denna frontför-
ändring blifvit helt och hållet framtvingad
genom la force de choses och har icke försig-
gått utan verkligt smärtsamma känslor.
Andra åter, hvilka för längesedan, ehuru på
annan väg, kommit till samma åsigter, men,
såsom tillhörande de stilla i landet, knappt
inom sig sjelfva, och således så mycket min-
dre inför andra, velat erkänna desamma, hafva
genom; de politiska händelserna på ett för-
underligt sätt fått klarhet och fasthet i sina
åsigter och våga nu ganska öppet vidgå och
omtala att de nu anse den konstitutionelt mo-
narkiska statsformen såsom ett öfvergångs-
stadium; till mer eller mindre grad redan
passeradt.
De sannt liberala hafva således sett sina
leder ökas i högst betydlig mån, genom de
politiska händelser hvilka nu försiggå i vår
verldsdel. Med det lugna flegmatiska hos
svensken i allmänhet behöfver man icke
frukta några lunkentussteg på framåtskri-
dandets bana. Tvärtom äro vi öfvertygade,
att försigtigheten skall uttaga sin fulla rätt
— men de frisinnades skara är dock för-
stärkt med personer hvilkas exempel ovil-
korligen torde komma att verka på andra
ännu odeciderade.
MAtt samma politiska händelser äfven i
andra länder haft samma verkningar som här,
se vi immerfort af den utländska pressen.
Så se vi t. ex. att i prestväldets, obskuran-
tismens, okunnighetens, despotismens och de
ständiga upprorens land, Spanien, icke min-
dre än 60 representanter vid riksdagen af-
gifvit sina röster för den federativa repu-
bliken. Detta är ganska betecknande. När
sådant kunnat ske i kunglighetens land par