on nn kea äe g Krigareära; Arbetets ära. Krigareära — hon må nu vara förvärfvad af den förste kämpen, som under det första kriget slog ihjäl de flesta fienderna, eller af den sista.stora meteoren på krigets mörka: himmel — hvad är hon annat, än --ett hedniskt begrepp, som dess värre ännu icke -hörer till en öfvervunnen ståndpunkt? Hvad: är: det. annat än detta hedniska begrepp, som. gör att ännu i vår, i det nittondeseklets civilisation de regerande furstarne ej trifvas utan klingande sporrar, slamrande -sablar och brokiga, broderade uniformer? — Hvad är det annat än samma råa: begrepp som: är orsaken till den icke allenast löjeväckande utan rent af opassande militära ståt, som utvecklas vid de minst krigiska, de mest fredliga, men ofta för nationen .vigtigaste ögonblick, t. ex. riksdagars öppnande: eller afslutande? — Hvad annat skulden: till: att de fredligaste embetsmän, vetandets och konstens utöfvare, ja religionens tolkar, skola i rang värderas och uppmätas efter soldateskens gradskala? 0. 8 V. Huru. snöd, i sjelfva verket, är dock icke .-krigaräran , mot arbetets. ära... det är: vetenskapens, konstens, industriens, handelns och jordbrukets? Att; jemföra kriget med arbetet vore ungefärligen detsamma som att jemföra ett förfärligt, om än storartadt oväder, åtföljdt af dess blixt, åska, störtfloder och förstörelser af alla slag, med det stilla, värmande, upplifvande solskenet, som skingrar molnen och gifver lif och värme åt hela naturen. ..Det första, genom sitt buller, sina förfärliga följeslagare och sina oväntade politiska resultater, slår mängden med häpnad och förvåning, och den står der handfallen och begapar detsamma ;: det sednare. .. nå, det är man ju — van vid! Må man blott jemföra krigets och arbetets män och se till de resultater hvardera åstadkommit. Jemförom t., ex. Turenne, Condå, Tilly, Wallenstein, Torstenson, Wrangel, Blicher, Wellington m, fl.. med t. ex. Gutenberg, Kopernikus, Galileo, Linn, Papin, Cuvier, Berzelius, de Lesseps o; s. v., och svaret ligger i öppen dag. : Ty kan väl någon, som allvarligt tänkt sig in i saken, vilja ställa krigarens, likväl ännu så lysande ansedda, ära framom arbetarens om än obemärkta och ofta först af en efterverld uppskattade? Huru många krigets idoler ha ej i en snar framtid måst nedstiga från den höga piedestalen och befunnits vara helt simpla menniskor? Huru mången arbetets man deremot, hånad och föraktad af samtiden, har ej af efterkommande fått erfara rättvisa? Må man: för att få jemförelsen påtaglig gå saken närmare på lifvet. Låtom oss ett ögonblick i minnet återföra den sednaste , stora krigaren, och om den ära, .som kom honom till del, då icke befinnes stå i något proportionerligt förhållande till de verkliga resultaten af hans verksamhet — då torde man ock ej behöfva söka . bevis på andra håll. Att krigarens ära är bländande, ja förbländande, derpå är Napoleon. den förste ett bevis. Ett halft århundrade har behöfts för att det omutliga, granskande förnuftet ändtligen kan få sin röst hörd och. pröfvad. Under ett halft århundrade har Europa -med häpnad och beundran blickat upp: till .denne krigets gigant, och först nu börjar den allmänna meningen väga skälen för och mot det ärorika i hans verk! Men