dotterligt bjerta begrät här den stora konstnären. Vid liköppningen befanns döden ha förorsakats af ett organiskt fel i hjertåt, som skulle ha medfört bröstvattusot. Den stilla veckan började just vid hans död. I akademiens figursal låg han i den öppna kistan; såsom en skön byst, imponerande, låg den stora konstnären der i sida, hvita kläder, med en frisk lagerkrans kring pannan. Sorgbloss flammade i kandelabrarna. Det var just dagen förut, gom han för 50 år tillbaka i samma sal hade mottagit akademiens medalj. MSorgtalet ljöd, konstnärerna sade sitt farväl till den stora mästaren: tMed bittra, bittra tårar Vi bära Danmarks stolthet nu till grafven. Danska kronprinsen, såsom akademiens preses, gick närmast intill kistan. Tåget stannade, och från den hädangångnes atelier ljöd ett miserero på latinska språket. Alla fönster, murar, träd och många tak voro uppfylda med menniskor. I alla fönster sågos sorgklädda damer. Blommor flyga ned; stora buketter falla på kistan, alla kyrkklockor ringa. Det är ett festligt tåg, folket följer konstnärernas konung. Då kistan var vid Vår-fru-kyrkan, lemnade de sista lederna sorgehuset. Orkestern brusade en sorgmarsch, djup och gripande; herrliga toner jödo från ergel och basuner. Landets konung gick kistan till mötes och slöt sig till de sörjandeg leder i den med svart beklädda kyrkan, der den aflidnes verk: Kristus och apostlarna i marmor stod i det dämpade