värdshuset, voro de fastbundna vid hiäst-
Tyggarne, och då hästarne sattes itraf, blef
mairen, som vår en 79 års gubbe, kastad
öfver ända samt släpades sålunda ett lingt
stycke, under. det hufvudet slogs mot ste-
narne. Den officer, som förde ordet i krigs-
rätten, fordrade af mairen och hans kollega,
hvilka förhördes en och en i sender, att de
skulle uppgitva hvem det var som skjutit
på skildtvakten; och då de voro ur stånd
härtill samt på det högtidligaste försäkrade
detta, blefvo de först trakterade med knyt-
näfslag samt derefter omkullkastade; och
begynte sedan preussiska soldater, på offi-
cerarnes befallning, prygla dem med käppar,
för att aftvinga dem en bekännelse, som de
naturligtvis icke kunde afgifva, då de in-
genting visste. När det sålunda ej lyckades
att genom dessa misshandlingar komma un-
derfund med hvem det var som skjutit på
skildtvakten (mairen är af den tron att det
icke var någon af kommunens invånare),
blefvo såväl kommunen i dess helhet som
flera bland dess enskilda inbyggare ådömda
dryga penningeböter. Mairen, hvilkens ringa
kassa den kommenderande officeren förut
tagit, i det han tömt hans och hans dotters
portmonnäer, ålades att för sin del böta
2,000 frank, och då han icke kunde betala
denna summa inom en fjerdedels timma (han
bad förgäfves först om 6 timmars, derefter
blott en timmas anstånd) uppbrände man
hans gård och hela hans lösörebo. Äfven
byns 75- årige pastor blef, emedan han på
morgonen i sedvanlig ordning låtit ringa
med kyrkoklockorna, hvilket ljud de fromma
preussarne alldeles icke tåla vid att höra i
Frankrike, på skamligt sätt misshandlad,
bunden vid en häst och släpad genom folk-
massan. Medan förhöret pågick å värds-
huset, drefvos byns alla manliga invånare
till kyrkan och instängdes i denna; så hän-
synslöst gick man till väga, att till och
med en person som låg i kopporna rycktes
ur sängen och tvangs att begifva sig åstad
samma väg som de andra. , Husen, hvilkas
manliga invånare nu voro bortkörda, plun-
drades sedan af soldaterna, hvilka dessutom
förolämpade och på flera ställen våldtogo de
i förtviflan bragta hustrurna och döttrarne.
(Härom har ingen annan bevisning före-
kommit än att en person sade sig hefva sett
sådant; qvinnorna sjelfva medgåfvo deticke,
men detta kan cillskrifvas deras blygsamhet.)