ESSEN
Sällan torde några politiska förvecklingar,
med deras följder, kommit så olägligt för
beundrarne af det monarkiska systemet som
det nuvarande kriget, dess orsaker och dess
sannolika följder. Man liksom tvingas att
för sig göra klart i hvilket förhållande det
menarkiska systemet står till de olyckor som
nu rasa i en del af Europa. Men på samma
gång tvingas ock hvarje god patriot att, kan-
ske mer allvarligt och grundligt än förr,
granska sjelfva systemet och dess egenska-
per; det må nu vara den konstitutionela
monarkien med Guds nåde, sådan den fö-
refinnes i Preussen och andra närmare eller
fjärmare stater, eller den under allmän val-
rätt och folkomröstning kascherade despotis-
men sådan den i Frankrike framställt sig.
Det är alldeles icke underligt om, efter
en sådan granskning, man kommer från en
förutfattad god tanke om monarkien, till den
öfvertygelsen, att det goda, som under detta
system lyckats göra sig gällande, mera be-
ror på framtvingande eller ibland rent af
tillfälliga omständigheter och måste räknas
till. undantagsförhållanden, under det att
vådarna och olägenheterna hos samma sy-
stem deremot utgöra dess egentliga och nor-
mala egenskaper.
Enligt sin natur måste monarkien sträfva
efter alltmer makt, glans, anseende o. 8. V.
Om hon derutinnan måst nerstämma sina
anspråk och kaschera sin maktlystnad, så
har det skett i följd af tvång och för att
icke förlora allt. Monarkens person är ännu
i nittonde seklet ansedd som helig. Till
och med det frisinnade, ömtåliga norska
folkets grundlag säger: Kongens Person
är helligt. Monarkens heliga person må-
ste, i följd af sakens natur, skiljas från
folket genom något mellanlägg, något om-
hölje. Vi beteckna nu detta vanligen med
en enda sats: royautns imposanta emble-
mer! En nimbus måste finnas. Han måste
omgifvas af ett hof af nögtbetitlade, högt
aflönade, guldbesmidda och stjernbeströdda
män; af frasande, glänsande, juvelblixtrande
damer. Hvad vore väl en monark utan hof?
— Men icke nog dermed. Äfven landets
högste embetsmän, liksom öfriga embets-
och tjenstemän, måste till större delen in-
rangeras i en rangordning efter hofvets
mönster. BSålunda genomtränges hela landet
af samma surdeg. Också är det endast med
en helig bäfvan en vanlig dödlig vågar nal-
kas och ge upp till den bekrönte.
Man har oftast liknat monarken vid so-
len. Påhittet är godt! Solen sjelf är en
mörk kropp. Hon är omgifven af ett om-
hölje, som, utifrån betraktadt, är lysande;
hon har sina lysande protuberanser — men
hon har äfven sina, visserligen till storleken
omvexlande, men dock alltid befintliga, mör-
ka fläckar (hvilka, märkvärdigt nog, i år
visat sig oerhörda till omfäng). Genom
spektral-analysen är satt utom allt tvifvel,
att solen består af samma triviala ämnen
som vår egen tarfliga planet. Den som
länge betraktar solen blir solblind! Såsom
icke-astronomer är det oss icke bestämdt be-
kant, men på goda skäl antaga vi, att solen
beror af sitt lysande ombhölje, liksom detta
beror af henne. Så säfven monarken gent
emot sin lysande omgifning. Af detta sed-
naste förhållande framgår, att då vi nämna
monarken, förstå vi dermed: monarken, om-