Ett styggt misstag.
Våren 186. skall länge ihågkommas af de
talrika. främlingar, hvilka då besökte Rom, för
de ovanligt många och djerfva stölder och
rån, som af invånarne utfördes mot intet ondt
anande resande. Ingen plats hade visat sig
förmånligare för den klass, som utförde dessa
dåd, än den ädlaste bland alla ruiner från
forntiden — det verldsberömda Colosseum,
Folk som besökte det dag och natt, under
det att deras sinnen voro fullt upptagna af
de väldiga intryck, som hopade sig på dem
inom dess murar, befriades dag och natt från
sina börser, klockor och andra dyrbarheter af
de qvicka, lättångrade italienarne, hvilka be-
trakta hvarje främling såsom sitt byte. Min
vän, hr Antony Cox, kände mycket väl till
en mängd berättelser om förluster och stölder,
för hvilka åtskilliga af hans bekanta och an-
dra varit utsatte, men han ville icke derför
försaka nöjet af att bese Colosseum vid mån-
sken, ty det anses i våra dagar otänkbart att
någon, som vinlägger sig om att lära känna
Rom, skulle lemna staden utan att företaga
denna nattliga utflykt. Han beslöt sig dock
för att hålla skarp utkik på sina grannar, 8e-
dan han kommit inom de heliga vallarne, och
derjemte att till det yttersta sätta sig mot
hvarje försök, som möjligen skulle komma att
göras att beröfva honom hans tillhörigheter.
Detta, trodde han, skulle bli temligen lätt, ty
den tisdag i heliga veckan, som han hade be-
stämt för sin exkursion, var månen ännu så
godt som full. Klockan 10 på qvällen befann
han sig försjunken i åskådande af den un-
derbara scenen: det kalla, silfverskimrande
månskenet återstudsade mot de gamla sten-
väggarne, spred inom större delen af bygg-
naden en egendomlig magisk belysning och
kastade en melankolisk blekhet öfver de
mångas ansigten, som der voro församlade.
De mörka skuggorna på väggarnes motsatta
sidor och det ännu djupare mörkret under
några af hvalfbågarne förlänade åt hela sce-
nen en tjusning, som man måste ha erfarit
för att rätt kunna uppfatta den.
Hr Antony Cox hade stått en stund med
ryggen stödd mot ett stycke af den inre väg-
gen, nära ingångan till arenan, och observe-
rade de olika7grupper, hvilka gingo ut och in.
Han gjorde just sina reflexioner öfver de olika
intryck, som scenen tycktes göra på de besö-
kande, då hantemligen omildt knuffades till
af en karl, klädd såsom prest, hvilken, efter
att nästan ha stupat omkull öfver honom
utan att göra någon ursäkt, skyndade fram
till trappsteget till det stora kors, som är upp-
rest midt i arenan och som ingen god katolik
går förbi utan falla på knä. Hr Cox förde
handen instinktmessigt till sin västficka; kedja
och klocka voro sin kos! Att springa efter
den förmodade presten och nappa honom i
kragen var ett ögonblicks verk. Rendez-moi