Ett styggt misstag. Våren 186. skall länge ihågkommas af de talrika. främlingar, hvilka då besökte Rom, för de ovanligt många och djerfva stölder och rån, som af invånarne utfördes mot intet ondt anande resande. Ingen plats hade visat sig förmånligare för den klass, som utförde dessa dåd, än den ädlaste bland alla ruiner från forntiden — det verldsberömda Colosseum, Folk som besökte det dag och natt, under det att deras sinnen voro fullt upptagna af de väldiga intryck, som hopade sig på dem inom dess murar, befriades dag och natt från sina börser, klockor och andra dyrbarheter af de qvicka, lättångrade italienarne, hvilka betrakta hvarje främling såsom sitt byte. Min vän, hr Antony Cox, kände mycket väl till en mängd berättelser om förluster och stölder, för hvilka åtskilliga af hans bekanta och andra varit utsatte, men han ville icke derför försaka nöjet af att bese Colosseum vid månsken, ty det anses i våra dagar otänkbart att någon, som vinlägger sig om att lära känna Rom, skulle lemna staden utan att företaga denna nattliga utflykt. Han beslöt sig dock för att hålla skarp utkik på sina grannar, 8edan han kommit inom de heliga vallarne, och derjemte att till det yttersta sätta sig mot hvarje försök, som möjligen skulle komma att göras att beröfva honom hans tillhörigheter. Detta, trodde han, skulle bli temligen lätt, ty den tisdag i heliga veckan, som han hade bestämt för sin exkursion, var månen ännu så godt som full. Klockan 10 på qvällen befann han sig försjunken i åskådande af den underbara scenen: det kalla, silfverskimrande månskenet återstudsade mot de gamla stenväggarne, spred inom större delen af byggnaden en egendomlig magisk belysning och kastade en melankolisk blekhet öfver de mångas ansigten, som der voro församlade. De mörka skuggorna på väggarnes motsatta sidor och det ännu djupare mörkret under några af hvalfbågarne förlänade åt hela scenen en tjusning, som man måste ha erfarit för att rätt kunna uppfatta den. Hr Antony Cox hade stått en stund med ryggen stödd mot ett stycke af den inre väggen, nära ingångan till arenan, och observerade de olika7grupper, hvilka gingo ut och in. Han gjorde just sina reflexioner öfver de olika intryck, som scenen tycktes göra på de besökande, då hantemligen omildt knuffades till af en karl, klädd såsom prest, hvilken, efter att nästan ha stupat omkull öfver honom utan att göra någon ursäkt, skyndade fram till trappsteget till det stora kors, som är upprest midt i arenan och som ingen god katolik går förbi utan falla på knä. Hr Cox förde handen instinktmessigt till sin västficka; kedja och klocka voro sin kos! Att springa efter den förmodade presten och nappa honom i kragen var ett ögonblicks verk. Rendez-moi