nes gud, Fan är också en gammal bekant). Men Kuggis? Jo, Kuggis är akademiens hus i Upsala, uti hvilket alla examina försiggå. Det var ock der, som abiturienten från elementarläroverk i fördna dar tog sin studentexamen. Men han, såväl som mången annan, blef också understundom mer eller mindre grundligt kuggad, just i akademiens nämnda hus, deraf väl egentligen namnet Kuggis, som icke har försvun nit med gamla studentexamen: det ir lätt att få ett kräkord, men det är inte så litt att bli af med. Nu är Kuggis så beläget, att detsamma bildar med domkyrkan i nordvest en smalare genomgång, så beskaffad, att alla vindar der spela igenom och liksom koncentreras, hvadan gubben HEolus mången gång vigilerar af studenten, då han går på eller från en föreläsning, både mössa och glasögon, om och när slika plagg begagnas. Öm orsaken härtill upplyser följande sägen: Det var en gång för mycket, mycket längesedan, som Eolus träffade ut för sjeliva Fan, och de kommo öfverens om att vandra vida verlden omkring tillsammans. Dessa så kallade hedersmiän kommo också en vacker dag celler kanske en ful, till Upsala. Man tror att de funderade på att ta lilla studentexamen, Eolus med anspråk på laudatur i — meteorologi och Fan, mera hemmastadd, i litet af hvarje och med hopp om dispens i teologi, dock ej uti kyrkohistoria, Fan, som alltid vetat taga seden dit han kommit, var likasom litet generad af den ständigt grobianlikt brummande FEolus, naturligtvis för studenternas skull; han ville icke blottställa sitt renommå och hetas vara i dåligt sällskap, ty då kunde han ju gått miste om de glada studenternas. — För denna orsaks skull, då de båda vandringsmännen en dag kommo utanför Kuggis (det lärer till och med varit examen den dagen), sa Fan till Eolus: Hör du, bror, vänta här ett ögonblick, medan jag springer upp till universitetsgubbarne. Sagdt och gjordt: Fan sprang upp och HEolus väntade och väntade och väntar ännu, rätt vresig ibland, ty Fan köm aldrig tillbaka, utan håller fortfarande hus deruppe bland universitetsgubbarne, och det lärer vara han och ingen annan, som kuggar studenterna. Icke ens Boström i verlden kunde få ut honom, så väl trifs han. Värst lär han vara i tagen, då hofrättsexamen absolveras; men öfver prester, medici och filosofer skall han just icke ha någon egentlig makt der vid universitetet, åtminstone på angifvet ställe. Eoli välde är i ty fall, som lätt inses, betydligt större, dock mindre farligt. En välsignad sak är det. En bjeltivwma. Från Tilsit berättas följande romantiska historia: En ung flicka, tillhörande en aktad familj i en liten stad här i närheten, har sedan flera år, i följd af en ! mellan henne och hennes anhöriga uppkommen misshällighet, genom eget arbete försörjt sig, i det hon, iklädd manlig drägt, gjort tjenst ! såsom vägbyggnadsarbetare, bärare, kusk o. 8. V. Slutligen lät hon inskrifva sig såsom soldat i tyska armån och hade den lyckan att i en ; fäktning mot en öfverlägsen fransk styrka , rädda en preussisk fana ur fiendens händer, ! i hvilka den fallit. Svårt sårad, blef hon sedan förd till ett lasarett, der hennes kön upptäcktes. Såsom belöning för hennes utmärkta : tapperhet lärer Jernkorset ha af högste befälhafvaren personligen blifvit till henne öf: verlemnadt. Medan hennes helsa återställes, vistas nu den tappra flickan i sin hemort. Martin Marris, ett af Mormonbokens ; trenne vittnen, har anländt till Saltsjöstaden, der han naturligtvis blifvit med hänförelse mottagen. Han är nu 88 år gammal, inen mycket rörlig och kraftig. Han fasthåller alltjemt vid sitt påstående om, att en engel visade för honom och de andra vittnena do taflor, på hvilka Mormonbokens bokstäfver voro skrifna! Anekdoter. En något snobbig kadett, som redan hade fått mycket höga tankar om sin förmåga att tjusa qvinnorna, var en afton i sällskap med ett yngre fruntimmer, som hade en : liten spansk pudel, hvilken hon mycket smekte och upprepade gånger kysste. Sedan vår kadett en stund hade åsett denna 1Ick, gick han helt frankt fram till den unga damen och inledde en konversation, med hunden till utgångspunkt, samt slutade med att hemställa, huruvida icke han kunde få åtnjuta samma ynnestbevis som hunden. — Åh, min bästa baron, blef svaret, jag kysste aldrig Sally medan han var valp! Den unge baronen lomade af. . En förmögen brukspatron yttrade en gång till en veterinär-läkare, som hade gjort åtskilliga resor till patronens egendom i och för sjukvården i ladugården: — Men min bästa doktor, det börjar bli nå tiden att ni lemnar er räkning!