nes gud, Fan är också en gammal bekant).
Men Kuggis?
Jo, Kuggis är akademiens hus i Upsala,
uti hvilket alla examina försiggå. Det var ock
der, som abiturienten från elementarläroverk i
fördna dar tog sin studentexamen. Men han,
såväl som mången annan, blef också under-
stundom mer eller mindre grundligt kuggad,
just i akademiens nämnda hus, deraf väl egent-
ligen namnet Kuggis, som icke har försvun
nit med gamla studentexamen: det ir lätt att
få ett kräkord, men det är inte så litt att
bli af med. Nu är Kuggis så beläget, att
detsamma bildar med domkyrkan i nordvest
en smalare genomgång, så beskaffad, att alla
vindar der spela igenom och liksom koncen-
treras, hvadan gubben HEolus mången gång
vigilerar af studenten, då han går på eller
från en föreläsning, både mössa och glasögon,
om och när slika plagg begagnas. Öm orsa-
ken härtill upplyser följande sägen:
Det var en gång för mycket, mycket länge-
sedan, som Eolus träffade ut för sjeliva Fan,
och de kommo öfverens om att vandra vida
verlden omkring tillsammans. Dessa så kal-
lade hedersmiän kommo också en vacker dag
celler kanske en ful, till Upsala. Man tror att
de funderade på att ta lilla studentexamen,
Eolus med anspråk på laudatur i — meteoro-
logi och Fan, mera hemmastadd, i litet af
hvarje och med hopp om dispens i teologi,
dock ej uti kyrkohistoria, Fan, som alltid
vetat taga seden dit han kommit, var likasom
litet generad af den ständigt grobianlikt brum-
mande FEolus, naturligtvis för studenternas
skull; han ville icke blottställa sitt renommå
och hetas vara i dåligt sällskap, ty då kunde
han ju gått miste om de glada studenternas.
— För denna orsaks skull, då de båda van-
dringsmännen en dag kommo utanför Kuggis
(det lärer till och med varit examen den da-
gen), sa Fan till Eolus: Hör du, bror, vänta
här ett ögonblick, medan jag springer upp till
universitetsgubbarne. Sagdt och gjordt: Fan
sprang upp och HEolus väntade och väntade
och väntar ännu, rätt vresig ibland, ty Fan
köm aldrig tillbaka, utan håller fortfarande
hus deruppe bland universitetsgubbarne, och
det lärer vara han och ingen annan, som kug-
gar studenterna. Icke ens Boström i verlden
kunde få ut honom, så väl trifs han. Värst
lär han vara i tagen, då hofrättsexamen ab-
solveras; men öfver prester, medici och filo-
sofer skall han just icke ha någon egentlig
makt der vid universitetet, åtminstone på an-
gifvet ställe. Eoli välde är i ty fall, som
lätt inses, betydligt större, dock mindre far-
ligt. En välsignad sak är det.
En bjeltivwma. Från Tilsit berättas
följande romantiska historia: En ung flicka,
tillhörande en aktad familj i en liten stad här
i närheten, har sedan flera år, i följd af en !
mellan henne och hennes anhöriga uppkom-
men misshällighet, genom eget arbete försörjt
sig, i det hon, iklädd manlig drägt, gjort tjenst !
såsom vägbyggnadsarbetare, bärare, kusk o. 8. V.
Slutligen lät hon inskrifva sig såsom soldat i
tyska armån och hade den lyckan att i en ;
fäktning mot en öfverlägsen fransk styrka ,
rädda en preussisk fana ur fiendens händer, !
i hvilka den fallit. Svårt sårad, blef hon se-
dan förd till ett lasarett, der hennes kön upp-
täcktes. Såsom belöning för hennes utmärkta :
tapperhet lärer Jernkorset ha af högste be-
fälhafvaren - personligen blifvit till henne öf- :
verlemnadt. Medan hennes helsa återställes,
vistas nu den tappra flickan i sin hemort.
Martin Marris, ett af Mormonbokens ;
trenne vittnen, har anländt till Saltsjösta-
den, der han naturligtvis blifvit med hänfö-
relse mottagen. Han är nu 88 år gammal,
inen mycket rörlig och kraftig. Han fasthål-
ler alltjemt vid sitt påstående om, att en en-
gel visade för honom och de andra vittnena do
taflor, på hvilka Mormonbokens bokstäfver
voro skrifna!
Anekdoter.
En något snobbig kadett, som redan hade
fått mycket höga tankar om sin förmåga att
tjusa qvinnorna, var en afton i sällskap med
ett yngre fruntimmer, som hade en : liten
spansk pudel, hvilken hon mycket smekte
och upprepade gånger kysste. Sedan vår
kadett en stund hade åsett denna 1Ick,
gick han helt frankt fram till den unga da-
men och inledde en konversation, med hunden
till utgångspunkt, samt slutade med att hem-
ställa, huruvida icke han kunde få åtnjuta
samma ynnestbevis som hunden. — Åh, min
bästa baron, blef svaret, jag kysste aldrig
Sally medan han var valp! Den unge baro-
nen lomade af.
.
En förmögen brukspatron yttrade en gång
till en veterinär-läkare, som hade gjort åt-
skilliga resor till patronens egendom i och för
sjukvården i ladugården:
— Men min bästa doktor, det börjar bli
nå tiden att ni lemnar er räkning!